Ekonomin kring bistånd

Denna text handlar om hur direkta överföringar till utvecklingsländer fungerar och vad som avgör hur väl det fungerar som bistånd till människor i fattiga länder. Det viktiga är att förstå att bistånd i form av att skicka pengar är samma sak som att skicka varor och tjänster.

På en hemsida för en organisation som sysslar med bistånd till fattiga länder står det “send money directly to the poor”. Tanken bakom är att genom att skicka ekonomiskt bistånd direkt till familjer i fattiga delar av världen så minskar man transaktionskostnader i form av exempelvis administration hos stora välgörenhetsorganisationer. Det blev en diskussion om huruvida detta är effektivt i kommentarsfältet till ett inlägg på facebook och efter en stunds grubblande bestämde jag mig för att skriva ett inlägg om detta.

Nationalekonomi är egentligen inte särskilt svårt. Men ofta gör man det svårare än det egentligen är. En sak som ofta förvirrar analys av ekonomi är att man fokuserar på pengar istället för på resurser i ekonomin. Pengar har inget värde i sig självt utan är ett bytesmedel, värdet som vi sätter på våra sedlar kommer från att vi kan byta dem enkelt mot andra saker, varor och tjänster.

När Sverige skickar bistånd i form av pengar till ett relativt fattigare land är det samma sak som om vi hade skickat varor och tjänster för motsvarande värde. Om detta inte känns självklart kan vi fundera över vad detta fattigare land ska använda pengarna till om inte använda dem till att handla av oss. I det fallet har ju egentligen ingenting av värde bytt ägare. Det enda som då hänt är att penningmängden ökat i ett land och minskat i ett annat. Huruvida det finns fler länder inblandade och om det existerar olika valutor spelar ingen roll för faktumet att det som är intressant är resurser, inte pengar. Huruvida det är individer som ger bistånd till individer i mottagarlandet eller om det är länder som ger till andra länder är inte heller av relevans.

Enligt sin hemsida går 85-91% av pengarna som skänks direkt till de fattiga. Oavsett hur de väljer att spendera pengarna så har arrangemanget inneburit att familjen fått ett tillskott som ökar deras välstånd. Vad som kanske är mer relevant att fråga sig är frågan om biståndet leder till ökad eller sänkt ekonomisk tillväxt. Och då är det relevanta vad de väljer att spendera pengarna på.

Om biståndet används till att att importera konsumtionsvaror så finns det en risk att det slår ut den egna produktionen av samma varor. Detta är i många utvecklingsländer ett stort problem eftersom det gör det mer riskabelt att investera. En lokal bonde som tar ett lån och investerar i att köpa hönor med förhoppningen att kunna sälja ägg får hela sin investering raserad om en biståndsorganisation börjar skänka ägg till byn utan att ta betalt. När biståndsprojektet till slut avslutas kommer det åter igen inte finnas några ägg eftersom den lokala bonden tvingades lägga ner sin verksamhet. För inte så länge sedan gjorde Cato Daily ett podcastavsnitt om bistånd som jag kan rekommendera. 

Om biståndet istället används till att importera investeringsvaror som ökar produktiviteten i samhället så är det tvärt om mycket möjligt att biståndet ger en högre ekonomisk tillväxt. Med andra ord är detta en empirisk fråga huruvida det är effektivt eller ej att skänka pengar direkt till de fattiga, utan mellanhänder. De är möjligt att det ökar investeringarna i samhället, men det är också möjligt att en större del av biståndet istället kommer gå till konsumtionsvaror.

 

Edit: För att tydliggöra varför bistånd i form av pengar är samma sak som att skicka varor och tjänster vill jag ge ett exempel. Om vi förenklar vår ekonomi till att endast innehålla två städer, med samma valuta. Vad händer när invånare i den ena staden (Ankeborg) skänker pengar till den andra staden (Mouseton)? När pengarna når sin mottagare i Mouseton har de två val att göra. Först behöver de bestämma om de ska använda pengarna till att importera saker från Ankeborg eller om de ska handla från någon i Mouseton. Därefter behöver de bestämma vad de ska spendera pengarna på, antingen till konsumtionsvaror eller investeringsvaror (vilket jag inte ska gå närmare in på här).

För att förenkla analysen tänkte jag gå igenom de två mest extrema scenarierna för valet att handla lokalt eller importera. Det första scenariet innebär att mottagaren av pengarna direkt importerar varor från Ankeborg. I detta fallet är det ganska tydligt att utfallet av biståndet i form av pengar blir samma sak som bistånd i form av varor. Det andra scenariet innebär att pengarna aldrig kommer användas för att importera varor från Ankeborg, alltså att pengarna fastnar i cirkulation i Mouseton. Det skulle betyda att mängden pengar i Mouseton har ökat, och att mängden pengar i Ankeborg har minskat.

Eftersom inga varor eller tjänster flyttas från Ankeborg så kommer ingen i Ankeborg att få sitt välstånd sänkt. Det enda som skickades till Mouseton var ju en massa sedlar (vilket du varken kan äta dig mätt på eller bygga hus med). Om banken i Mouseton hade bestämt sig för att sätta igång sedelpressarna så hade man uppnått samma sak, alltså en penningexpansion. Om det nu vore så att man kunde öka sitt välstånd bara genom att trycka mer pengar, varför skulle vi inte trycka mer och mer och mer? Det enda vi uppnår är inflation.

13016510_10206429634356798_1018302282_o

Om vi nu istället tänker oss att mottagen i Mouseton går till marknaden och köper tomater, så att handlaren får pengarna som i sin tur importerar varor från Ankeborg. Ja, det fortfarande samma sak som att Ankeborg skänker varor till Mouseton. Det spelar ingen roll hur mycket pengarna cirkulerar i ekonomin innan de används för att importerar varor från Ankeborg. Man kanske kan få för sig att tomaterna som mottagaren köpte annars inte hade blivit till. Och visserligen hade familjen som nu köpte dem inte haft dem utan biståndet. Men i verkligheten är det endast en omfördelning, eftersom någon annan nu blev utan tomater. Man måste beakta både det som syns och det som inte syns, skrev den franska ekonomen Frédéric Bastiat på 1700-talet.

Frågan om huruvida man kan öka samhällets välstånd genom att trycka pengar är något som de flesta är överens om. På lång sikt är det inte möjligt. Däremot menar den keynesianska skolan att vi på kort sikt kan stimulera ekonomin genom att dra igång sedelpressarna. När man gör detta kommer marknaden sätta igång projekt som normalt inte är lönsamma, vilket leder till en artificiell högkonjunktur. Om detta har jag skrivit om tidigare.

 

Varför caféer borde ta betalt för tiden man sitter där

På vissa caféer, vissa tider är det så mycket folk att några gäster blir tvungna att snopet vända i dörren och leta vidare på grund av brist på sittplatser. Samtidigt är det inte ovanligt att en ensam manusförfattare ockuperar ett hörn och använder som ett kontor under hela dagar. Jag har inte lagt ner så värst mycket tid på att göra research kring hur denna grupp skiljer sig från genomsnittet. Men jag gissar att mängden pengar de spenderar på caféet i förhållande till hur lång tid de uppehåller sig där är lägre än genomsnittet.

När du sitter ner på ett café ockuperar du platsen och hindrar därför andra gäster från att sitta där. Beroende på hur länge du sitter ner kostar du olika mycket för caféet eftersom de förlorar kunder när caféet är fullt. Caféets lokaler och faciliteter är en kostnad som måste bakas in i priserna av muffins och cappuccinos. Det är en del av förklaringen (men inte hela) till varför take-away är billigare än att fika på plats.

När författare och entreprenörer använder caféer som arbetsplats trycker de alltså upp priserna även för alla andra. Förlorarna i detta arrangemang är snabbfikarna som nu istället subventionerar långfikarna genom de högre priserna. Om caféer istället skulle börja ta betalt för hur länge du sitter där så skulle det innebära lägre priser på kaffe och kakor. Det skulle krävas för att caféet fortsatt ska kunna locka kunder. Den genomsnittliga fikaren (vad gäller både tid spenderad på caféet och pengar på varor) kommer inte betala mer i slutändan, eftersom det hen vinner i billigare kaffe kommer hen behöva betala för tiden på caféet.

Den person som vill spendera lång tid på caféet skulle vara förloraren jämfört dagens system. Vinnarna skulle vara de som hellre handlar mer kakor än sitter länge, samt de som idag tvingas avstå från fika på grund av platsbrist. Jag ska dock påpeka att detta förutsätter att platserna på caféerna faktiskt är en knapp resurs som utgör ett hinder för caféet att öka sin försäljning. Eftersom det uppstår investeringskostnader av att införa ett system för att betala för tiden man spenderar på caféet så kräver det att ägarna faktiskt uppfattar det som att det råder brist på platser.

Utifrån resonemanget ovan bör vi se ett skifte till ett system där man betalar för tiden man spenderar på ett café i och med att teknologisk innovation blir billigare. Förändringen bör börja i större städer där hyrorna är större och platsbristen faktiskt innebär ett problem för ägare. De första att försöka sig på det kommer vara större café-kedjor som kan dra nytta av skalfördelar vilket gör tekniken billigare. Om ägaren dessutom tjänar pengar av att du är där så får denne också incitament att försöka få dig att stanna länge. Kanske skaffar brädspel, instrument, huserar utställningar, bokhyllor med bra böcker osv. Jag har hört att dessa arrangemang redan finns på sina ställen i Paris och några andra ställen, nästa steg kanske är att helt ta bort kostnaderna för kaffe och bara ta betalt för tiden du spenderar på caféet

Varför skatt på kapitalinkomst är dåligt

Denna text handlar om varför skatter på kapitalinkomst förvränger ekonomin och leder till ineffektivitet och sänkt välstånd. En fråga som ger upphov till missförstånd och felaktiga ekonomiska resonemang.

Inom ekonomi lär vi oss att för att marknaden ska fungera så effektivt som möjligt så bör allt beskattas lika. Om skatten på päron är dubbelt så hög som skatten på äpplen så kommer vissa som annars hade valt att köpa päron att istället köpa äpplen. Om båda varorna hade beskatta lika mycket så hade människor köpt den frukt de mest föredrar vilket hade ökat det totala välståndet. När vi säger att marknaden fungerar effektivt innebär det alltså att konsumenter agerar efter sina preferenser och gör val som maximerar deras nytta. Principen att allt bör beskattas lika innebär att själva utformningen av skattesystemet inte ger upphov till onödig förvrängning och minskat välstånd.

Att allt beskattas lika ska förstås som att all konsumtion bör beskattas lika. Däremot så följer det inte att all inkomst bör beskattas lika. Låt mig ta ett förenklat exempel. Ida och Mårten jobbar och varje dag tjänar de 20 kronor. Med sina pengar handlar de äpplen som kostar 10 kr styck. Om Ida och Mårten inte betalar någon inkomstskatt så har de råd att köpa 2 äpplen. Ida sparar istället sina pengar till nästa dag och får därför ränta på sina pengar. Låt oss säga att räntan är på 100% för att göra det enkelt. När Ida sparar sina pengar har hon därför nästa dag råd att köpa 4 äpplen.

Nu tänker vi oss att vi inför en inkomstskatt på 50%. Ida och Mårten jobbar och tjänar 20 kronor, de betalar sedan hälften i skatt och Mårten köper 1 äpple. Ida sparar sina pengar och har nästa dag råd att köpa 2 äpplen. Vi ser i detta exemplet att en inkomstskatt i praktiken är en skatt på konsumtion. Eftersom människor arbetar för att ha råd att köpa äpplen (och händelsevis andra varor) så är en skatt på inkomst samma sak som en skatt på konsumtion. I exemplet har båda blivit beskattade på 50% av sin konsumtion. Mårten från 2 till 1 äpple, och Ida från 4 till 2 äpplen.

Om vi nu tänker oss att vi inför en skatt på avkastning på sparande, Låt oss säga på 50%. De båda arbetar och får en lön på 20 kr, när skatten på arbete är betald köper Mårten 1 äpple för 10kr precis som förut. Ida sparar sina pengar till nästa dag och får 10kr i avkastning på sparandet. Sedan betalar hon 50% skatt på avkastningen och har då 15 kr att köpa äpplen för. För pengarna kan hon köpa 1,5 äpple vilket innebär att hon har blivit beskattad på 62,5% av sin konsumtion, från 4 till 1,5 äpplen.

Vi hade fått samma resultat även om skatten betalats direkt. Alltså att när Ida arbetat klart för dagen så betalar hon 62,5% i skatt av sina 20kr, kvar har hon 7,5kr. När hon sparat pengarna till nästa dag har hon fått en avkastning som gör att hon kan köpa 1,5 äpple. Eftersom Ida nu beskattas mer av sin konsumtion än Mårten så bryter detta mot principen om att all konsumtion bör beskattas lika.

Att beskatta avkastning på kapital är samma sak som att argumentera för att beskatta samma inkomster två gånger. De pengar som någon har investerat i kapital har redan beskattats en gång tidigare. Alexandra med en miljon i aktier har redan betalat skatt på de pengarna, annars hade hon haft 2 miljoner i aktier (om skatten skulle vara på 50%). Att både beskatta avkastning på arbete och avkastning på kapital är att förvränga incitamenten för människorna i samhället vilket kommer förändra deras beteenden. Människor kommer välja att spara mindre vilket gör att det finns färre resurser tillgängliga för investeringar i samhället.

Detta resonemang läste jag för första gången i boken “the armchair economist” av Steven E Landsburg i ett kapitel där han kommenterade felaktiga ekonomiska resonemang han stött på. Om jag minns rätt kommer detta missförstånd från Bernie Sanders som då var senator (2010), och som just nu kampanjar för presidentposten i USA. Det är en väldigt bra bok som jag gärna rekommenderar. Landsburg har även skrivit om detta på sin blogg här och här för den som inte är såld på min förklaring.

Harry Potter-ekonomi

Populärvetenskapliga ekonomiböcker är otroligt intressanta att läsa, och det börjar skrivas fler och fler av dem. En bok jag skulle vilja läsa är en som analyserar harry potter-världen där det finns trollkarlar och häxor ur ett ekonomiskt och statsvetenskapligt perspektiv. Om det finns magi, varför finns det då fattiga människor? Varför verkar deras värld inte ha utvecklats på flera hundra år? Vad jobbar trollkarlar och häxor egentligen med, behöver de jobba? Hur kommer det sig att svartalverna verkar vara de enda som sysslar med bankverksamhet?

Dessa och många andra frågor hade jag velat läsa om. Jag är övertygad om att man hade kunnat lära sig mycket av att analysera tänkbara hypoteser kring varför harry potter-världen ser ut som den gör. Eftersom jag inte kan hitta någon bok av detta slag har jag börjat fundera på om det kanske är jag som ska skriva boken. Jag tänkte att jag skulle skriva några analyser framöver och lägga upp här på bloggen, så får vi se vad det leder till!

Men först vill jag dela med mig av en liten bokrekommendation! Under jul läste jag det helt fantastiska fan fiction-berättelsen “Harry Potter and the Methods of Rationality” av Eliezer Yudkowsky. Vilket är en historia om Harry Potter i en alternativ verklighet där han istället växer upp i en kärleksfull fosterfamilj och lär sig den vetenskapliga metoden. Denna helt briljanta pojke använder denna för att utforska och förstå den magiska världen när han introduceras till den. Denna bok ger en perfekt kombination av skönlitteratur och vetenskap! Alla kapitel finns som en ljudbok och kan hittas på itunes eller hpmorpodcast.com, använder du någon annan podcast-app så finns den säkert där också!

Människor fattar beslut på marginalen

Detta inlägg handlar om en missuppfattning om hur incitament fungerar. Det är en missuppfattning som är vanlig i analysen av hur politiska beslut påverkar människors beteenden.

Inom ekonomi studeras människors beteenden: Hur går det till när människor fattar beslut? Det brukar sägas att vi antar att människor är rationella. Med detta menar vi inte att vi tror alla människor i alla situationer gör perfekt kalkylerade val, utan att de svarar på incitament. Ungefär: Om priset på bananer ökar så kommer människor köpa mindre bananer.

När någon säger att ”genomsnittsmänniskan kommer inte gå ner i arbetstid för att inkomstskatten höjs” eller ”De flesta människorna kommer inte handla mer öl om systembolaget skaffar kylar” så blandar de ihop korten kring hur människor fattar beslut. Det är mycket riktigt sant att genomsnittspersonen kanske inte ändrar sitt beteende när incitamenten ändras. Men människor fattar beslut på marginalen.

Det är inte genomsnittspersonen vi förväntar oss ändrar beteende när bensinpriset eller bananpriset höjs, det är personerna på marginalen. De är de som står och noggrant väger mellan att köpa fyra eller fem bananer som kommer välja att bara köpa fyra bananer när priset höjs (även om höjningen är mycket liten). Det är därför vi ser effekter på människors beteenden när incitamenten förändras. Och det är just därför vi bör vänta oss att när arbetslöshetsersättningarna ökar så kommer vissa välja att arbeta mindre, att när systembolaget monterar in kylar så kommer försäljningen av öl öka på varma sommardagar och att färre kommer ta bostadslån om amorteringskrav införs.

Om man tänker efter så är detta ett ganska vanligt misstag människor gör, reflekterar över genomsnittspersonens beteende och utgår från att genomsnittspersonens preferenser och val kan överföras till hela befolkningen. Och om man gör detta misstaget så blir det svårt att förklara varför även små skillnader i incitamenten kan få (vissa) människor att radikalt förändra sina beteenden. För självklart kommer inte genomsnittsfamiljen att skaffa fler barn bara för att barnbidraget ökar. Men kanske att det är sandkornet som får vågen att balansera över för familjen på marginalen. På samma sätt kommer inte de flesta försöka få sjukersättning när bidraget ökar. Men vi kan vara ganska säkra på att det finns de som kommer ändra beteenden när förmånerna ökar.

Hur man tjänar pengar på att trycka pengar

Denna text handlar om vilka som är vinnare och förlorare av penningexpansion.

Kontrollen över utbudet av pengar ger möjligheten att tjäna pengar på att trycka pengar. Skillnaden mellan värdet av pengar och kostnaden att trycka och distribuera pengarna kallas seigniorage. Seignioraget är den vinst som tillfaller ägaren av sedelpressen helt enkelt.  Även om vi säger att detta är ett sätt att tjäna pengar, så har inga resurser skapats och därför kan ordet vinst tyckas missvisande. Det är endast en omfördelning av köpkraft från någon annan i samhället till den som äger kontrollen över tryckpressarna.

Vi vet från den klassiska kvantitetsteorin att om vi trycker pengar så kommer priserna i samhället att öka, detta kallas inflation. Och detta gör att det finns ytterligare ett sätt att tjäna pengar på att trycka pengar, nämligen att man drar nytta av det faktum att det finns en tröghet i ekonomin som gör att priserna inte omedelbart anpassar sig till den nya penningmängden.

För att utveckla hur detta fungerar kan vi först tänka oss en situation där priserna i ekonomin omedelbart anpassar sig efter penningmängden. Så när penningmängden fördubblas så kommer priserna (och lönerna) omedelbart att dubbleras. Den som håller i de nya sedlarna har plötsligt blivit rikare, vem i systemet har då blivit fattigare. Den som vid tillfället för händelsen inte hade några pengar kommer inte märka särskilt mycket. Förvisso blev plötsligt alla varor dubbelt så dyra, men lönen höjdes lika mycket så reallönen (vad du kan köpa för lönen) har inte ändrats. I detta fall är all köpkraft som ägaren av sedelpressen fått tagen från de som vid tillfället för expansionen höll i sparade sedlar och mynt som nu blir mindre värda. Om seignioraget tillfaller staten så kan omfördelningen ses som en skatt på sparande. Jag har illustrerat detta nedan (de matematiska uttrycken jag lagt in under bilderna är inte nödvändiga att sätta sig in i för att förstå):

tjäna money

Låt oss nu räkna det faktum att inflation sker med en viss fördröjning. Den första stapeln i figuren blir oförändrad. Men eftersom den första person som håller de nytrycka pengarna kan spendera dem på varor och tjänster med den gamla prisnivån(alltså innan inflationen slår till), så kommer mängden varor och tjänster som kan köpas för den nya mängden pengar att öka.

tjena money

Inte heller vinsten som ägaren av sedelpressen gör tack vare trögheten på marknaden är en vinst i betydelsen som en ökning av det totala välståndet. Även denna vinst är en ren omfördelning från andra människor i systemet. Men denna omfördelning sker på ett mer oberäkneligt och oförutsägbart sätt, och det påverkar fördelningen av välstånd genom hela systemet. De första som får pengarna i handen gör störst vinst. Nästa person i kedjan kommer få del av de nya pengarna senare och därför förlora en del på inflationen men de kan fortfarande vara netto-vinnare av arrangemanget. De längst ner i kedjan kommer ta del av penningexpansionen sist och därför förlora mest. Vad som avgöra din plats i kedjan är hur snabbt din inkomst korrigerar sig till inflationen i ekonomin och om du väljer att konsumera varor och tjänster som korrigerar sig tidigt eller sent i inflationskedjan. Inflation sker ojämnt i ekonomin och för att förstå vilka varor och tjänster vars priser korrigeras tidigt kan vi titta på vilka varor som låntagare lägger pengar på jämfört med den genomsnittlige konsumenten. Låntagare kommer överlag att vara vinnare eftersom de har möjlighet att konsumera till dagens priser men betala tillbaka i morgondagens priser. Deras sätt att spendera kommer därför att vara drivande i inflationsprocessen.

När centralbanker expanderar penningmängden har de inte kontroll över var pengarna hamnar. Detta kan vi tydligt se i Sverige där riksbanken har dubblerat penningmängden det senaste decenniet utan att detta fått synbara effekter på KPI. En stor del av de nya pengarna hamnar i bostadsmarknaden som inte syns i KPI-måttet. Vinnare av detta arrangemang är låntagare och personer som köper och säljer bostäder. Förlorarna är sparare och personer utan kreditvärdighet nog att kunna köpa bostad. Personer som inte har möjligheten att inflationssäkra sina besparingar genom att investera i tillgångar som inte sjunker i värde på grund av inflation kommer vara de stora förlorarna. En möjlig anledning till att männniskor inte protesterar starkare mot penningexpansioner som uppenbarligen förstör värdet på deras pengar är att trögheten i systemet gör omfördelningen nästintill osynlig, men likväl existerar den.

Att manipulera priset på pengar

Priser är den naturliga mekanism på marknaden som gör att utbud möter efterfrågan. Med andra ord är priset vad som gör att det inte uppstår överskott eller underskott av en viss vara eller tjänst.

Priser ökar och sjunker automatiskt efter människors preferenser. För att ge ett exempel: om en gurka kostar lika mycket som tre tomater är det en uppskattning för våra preferenser mellan dem. Låt oss nu säga att en ny tomat-diet blir jättepopulär som får effekten att vi plötsligt värderar tomater högre så skulle relativpriset mellan dessa två varor behöva ändras för att det inte ska uppstå ett underskott på tomater och ett överskott på gurkor. På kort sikt innebär det att det uppstår vinster för tomatodlare vilket skickar signaler till gurkodlare att börja odla tomater istället. Denna omallokering av resurser sker hela tiden i ekonomin för att anpassa produktionen efter våra preferenser. På lång sikt är det med andra ord konsumenternas preferenser som styr i en marknadsekonomi.

Räntan förklaras ofta som “priset på pengar”, men vad räntan egentligen berättar är för hur stor ersättning är du villig att låna ut pengar? eller för vilken ersättning är du redo att avstå konsumtion idag för framtida konsumtion? Utifrån resonemanget tidigare reflekterar räntan vår gemensamma tidspreferens. Alltså hur mycket vi värderar konsumtion idag jämfört med konsumtion imorgon.

När räntan bestäms på marknaden precis som vilket annat pris som helst fungerar också mekanismerna för marknaden på samma sätt. Alltså när räntan sjunker är det en signal från hushållen att de är villiga att spara och att det därför finns resurser som kan utnyttjas till investeringar av företag och entreprenörer.

Investeringar är projekt som förväntas generera avkastningar i framtiden. Men man ska ha i åtanke att alla investeringar inte genererar lika mycket avkastning, de är inte homogena. Vilka investeringar som realiseras avgörs inte heller av slump. Räntan kan tänkas som en tröskel för hur mycket avkastning ett projekt måste förväntas generera för att hushållen ska föredra dem före möjligheten att använda resurserna till andra saker. Om tröskeln är hög kommer bara de mest lönsamma projekten att startas, om räntan sjunker kommer även mindre lönsamma projekt att sjösättas.

Untitled

Eftersom räntan fungerar som ett pris kan vi undersöka vad som händer när vi inför prisregleringar. När priser tvingas över marknadsnivån skapas utbudsöverskott, och när priset tvingas under marknadsnivån (ett vanligt exempel är hyresregleringar) så skapas utbudsunderskott (bostadsbrist). Om pengar hade varit en vara som vilken annan som helst så hade en prisreglering haft samma konsekvenser. Vi börjar med att titta på en situation då staten endast reglerar nivån på räntan utan att själva erbjuda kapital. Alltså en situation då penningmängden är konstant. En bestämd ränta under marknadsnivån hade fått fler företag att efterfråga kapital till investeringar som tidigare bedömdes olönsamma. Med en lägre ränta blir det mindre lönsamt att spara så hushållen kommer vara mindre villiga att avvara resurser till investeringar. Mängden resurser som går till investeringar kommer då inte öka utan minska. Detta hade varit situationen ifall staten endast bestämt räntan, i verkligheten kontrollerar staten utbudet av pengar genom riksbanden.

Såvida det inte finns en mekanism för att endast de mest lönsamma projekten får investeringar så kommer vissa av de projekt som egentligen inte är tillräckligt lönsamma att få medel. Och vissa investeringsprojekt som är egentligen är lönsamma skulle inte realiseras på grund av bristen på kapital. Detta innebär alltså en ineffektiv allokering av resurser i ekonomin som på sikt hämmar tillväxten.

Låt oss nu reflektera över det faktum att pengar faktiskt inte är som vilken annan vara som helst. När staten tvingar ner “priset på pengar” så brukar det inte ske på samma sätt som när prisregleringar införs på andra varor. Vanligtvis är en prisreglering en spärr mellan de som bjuder ut en vara och de som efterfrågar den vilket förhindrar handel till för högt eller lågt pris från att ske. Men när det kommer till att bestämma nivån för räntan behöver staten inte ta utbjudarna i beaktande, alltså hushållen, eftersom staten kontrollerar utbudet av pengar och därför kan öka eller minska det på egen hand.

Untitled

För att få klarhet vad som händer i denna situation behöver vi komma ihåg att det egentligen inte är pengar som behövs för investeringar, du kan inte bygga hus eller maskiner av papperslappar. Pengar är bara värdefullt tack vare att du kan köpa resurser med dem, alltså att pengar är likvidita. Så när företag och entreprenörer ber om kapital för olika investeringsprojekt så är det egentligen resurserna som de kan köpa för pengar som de önskar att hushållen ska avstå från för att de istället ska kunna användas till investeringar. Om staten sätter en reglering på räntan innebär det inte att hushållen kommer erbjuda mer resurser till företagen.

När staten tvingar ner räntan i ekonomin är konvekvensen vanligtvis inte ett utbudsunderskott av pengar till investeringar eftersom staten har kontroll över utbudet av pengar. Men staten har inte möjligheten att skapa resurser till investerarna. Mängden resurser i ekonomin blir inte större av att mängden pengar ökar. Så vad blir de långsiktiga konsekvenserna?

Med det artificiellt låga ränteläget kommer alla projekt som når över denna “tröskel för förväntad avkastning” att realiseras. Massor av projekt som tidigare inte bedömdes som lönsamma kommer nu att göra det. Men eftersom mängden resurser i ekonomin inte har ökat så har de egentligen inte blivit lönsamma i den meningen att hushållen är villiga att avstå från konsumtion av resurser (spara) för att de ska bli av.

Med mer pengar kommer fler att konkurrera om den begränsade mängden resurser i ekonomin, vilket höjer prisnivån på sikt genom inflation. Om alla priser i ekonomin omedelbart anpassat sig till den nya penningmängden så hade det också varit uppenbart att projekten som tidigare inte bedömdes lönsamma inte nu heller har blivit det. Men eftersom inflation sker med en viss fördröjning kommer det inte märkas förrän senare. Företagaren som fick pengar till sin investering kommer med den högre prisnivån inse att det faktiskt inte fanns tillräckligt med tegelstenar och betongplattor för att bygga klart huset, eftersom hushållen inte var benägna att spara för att göra det möjligt. De olönsamma projekten kommer avbrytas, byggen stannar upp och anställda kommer avskedas. Detta måste ske för att allokera om resurserna i ekonomin till mer effektiv användning.

Om det är så att dessa mekanismer inte är oberoende av varandra så är detta en möjlig förklaring till uppkomsten av konjunkturer. När inflationen sprids i samhället samtidigt som centralbanker höjer räntan för att undvika hyperinflation så kommer många av de olönsamma projekten att kollapsa på en gång vilket tvingar samhället in i en lågkonjunktur. Den artificiella högkonjunkturen beror av manipulationen priset på pengar när massor av nya projekt sätts igång. Den följande lågkonjunkturen är sedan den efterföljande konsekvensen och i förlängningen mekanismen vilken genom ekonomin omallokerar resurserna. Vissa kommer härleda lågkonjunkturen till låg efterfrågan i samhället och föreslå expansiv penningpolitik för att “sätta igång ekonomin”. Detta kommer på kort sikt ta ekonomin ur lågkonjunkturen men eftersom det hindrar ekonomins möjlighet att allokera om resurserna till sin mest effektiva användning så kommer det endast hjälpa ekonomin på kort sikt eftersom man då bäddar för nästa lågkonjunktur.

Skicka gärna ett meddelande eller kommentera om det är något jag missat eller om något inte ser korrekt ut i mitt resonemang!