Ekonomin kring bistånd

Denna text handlar om hur direkta överföringar till utvecklingsländer fungerar och vad som avgör hur väl det fungerar som bistånd till människor i fattiga länder. Det viktiga är att förstå att bistånd i form av att skicka pengar är samma sak som att skicka varor och tjänster.

På en hemsida för en organisation som sysslar med bistånd till fattiga länder står det “send money directly to the poor”. Tanken bakom är att genom att skicka ekonomiskt bistånd direkt till familjer i fattiga delar av världen så minskar man transaktionskostnader i form av exempelvis administration hos stora välgörenhetsorganisationer. Det blev en diskussion om huruvida detta är effektivt i kommentarsfältet till ett inlägg på facebook och efter en stunds grubblande bestämde jag mig för att skriva ett inlägg om detta.

Nationalekonomi är egentligen inte särskilt svårt. Men ofta gör man det svårare än det egentligen är. En sak som ofta förvirrar analys av ekonomi är att man fokuserar på pengar istället för på resurser i ekonomin. Pengar har inget värde i sig självt utan är ett bytesmedel, värdet som vi sätter på våra sedlar kommer från att vi kan byta dem enkelt mot andra saker, varor och tjänster.

När Sverige skickar bistånd i form av pengar till ett relativt fattigare land är det samma sak som om vi hade skickat varor och tjänster för motsvarande värde. Om detta inte känns självklart kan vi fundera över vad detta fattigare land ska använda pengarna till om inte använda dem till att handla av oss. I det fallet har ju egentligen ingenting av värde bytt ägare. Det enda som då hänt är att penningmängden ökat i ett land och minskat i ett annat. Huruvida det finns fler länder inblandade och om det existerar olika valutor spelar ingen roll för faktumet att det som är intressant är resurser, inte pengar. Huruvida det är individer som ger bistånd till individer i mottagarlandet eller om det är länder som ger till andra länder är inte heller av relevans.

Enligt sin hemsida går 85-91% av pengarna som skänks direkt till de fattiga. Oavsett hur de väljer att spendera pengarna så har arrangemanget inneburit att familjen fått ett tillskott som ökar deras välstånd. Vad som kanske är mer relevant att fråga sig är frågan om biståndet leder till ökad eller sänkt ekonomisk tillväxt. Och då är det relevanta vad de väljer att spendera pengarna på.

Om biståndet används till att att importera konsumtionsvaror så finns det en risk att det slår ut den egna produktionen av samma varor. Detta är i många utvecklingsländer ett stort problem eftersom det gör det mer riskabelt att investera. En lokal bonde som tar ett lån och investerar i att köpa hönor med förhoppningen att kunna sälja ägg får hela sin investering raserad om en biståndsorganisation börjar skänka ägg till byn utan att ta betalt. När biståndsprojektet till slut avslutas kommer det åter igen inte finnas några ägg eftersom den lokala bonden tvingades lägga ner sin verksamhet. För inte så länge sedan gjorde Cato Daily ett podcastavsnitt om bistånd som jag kan rekommendera. 

Om biståndet istället används till att importera investeringsvaror som ökar produktiviteten i samhället så är det tvärt om mycket möjligt att biståndet ger en högre ekonomisk tillväxt. Med andra ord är detta en empirisk fråga huruvida det är effektivt eller ej att skänka pengar direkt till de fattiga, utan mellanhänder. De är möjligt att det ökar investeringarna i samhället, men det är också möjligt att en större del av biståndet istället kommer gå till konsumtionsvaror.

 

Edit: För att tydliggöra varför bistånd i form av pengar är samma sak som att skicka varor och tjänster vill jag ge ett exempel. Om vi förenklar vår ekonomi till att endast innehålla två städer, med samma valuta. Vad händer när invånare i den ena staden (Ankeborg) skänker pengar till den andra staden (Mouseton)? När pengarna når sin mottagare i Mouseton har de två val att göra. Först behöver de bestämma om de ska använda pengarna till att importera saker från Ankeborg eller om de ska handla från någon i Mouseton. Därefter behöver de bestämma vad de ska spendera pengarna på, antingen till konsumtionsvaror eller investeringsvaror (vilket jag inte ska gå närmare in på här).

För att förenkla analysen tänkte jag gå igenom de två mest extrema scenarierna för valet att handla lokalt eller importera. Det första scenariet innebär att mottagaren av pengarna direkt importerar varor från Ankeborg. I detta fallet är det ganska tydligt att utfallet av biståndet i form av pengar blir samma sak som bistånd i form av varor. Det andra scenariet innebär att pengarna aldrig kommer användas för att importera varor från Ankeborg, alltså att pengarna fastnar i cirkulation i Mouseton. Det skulle betyda att mängden pengar i Mouseton har ökat, och att mängden pengar i Ankeborg har minskat.

Eftersom inga varor eller tjänster flyttas från Ankeborg så kommer ingen i Ankeborg att få sitt välstånd sänkt. Det enda som skickades till Mouseton var ju en massa sedlar (vilket du varken kan äta dig mätt på eller bygga hus med). Om banken i Mouseton hade bestämt sig för att sätta igång sedelpressarna så hade man uppnått samma sak, alltså en penningexpansion. Om det nu vore så att man kunde öka sitt välstånd bara genom att trycka mer pengar, varför skulle vi inte trycka mer och mer och mer? Det enda vi uppnår är inflation.

13016510_10206429634356798_1018302282_o

Om vi nu istället tänker oss att mottagen i Mouseton går till marknaden och köper tomater, så att handlaren får pengarna som i sin tur importerar varor från Ankeborg. Ja, det fortfarande samma sak som att Ankeborg skänker varor till Mouseton. Det spelar ingen roll hur mycket pengarna cirkulerar i ekonomin innan de används för att importerar varor från Ankeborg. Man kanske kan få för sig att tomaterna som mottagaren köpte annars inte hade blivit till. Och visserligen hade familjen som nu köpte dem inte haft dem utan biståndet. Men i verkligheten är det endast en omfördelning, eftersom någon annan nu blev utan tomater. Man måste beakta både det som syns och det som inte syns, skrev den franska ekonomen Frédéric Bastiat på 1700-talet.

Frågan om huruvida man kan öka samhällets välstånd genom att trycka pengar är något som de flesta är överens om. På lång sikt är det inte möjligt. Däremot menar den keynesianska skolan att vi på kort sikt kan stimulera ekonomin genom att dra igång sedelpressarna. När man gör detta kommer marknaden sätta igång projekt som normalt inte är lönsamma, vilket leder till en artificiell högkonjunktur. Om detta har jag skrivit om tidigare.

 

Varför skatt på kapitalinkomst är dåligt

Denna text handlar om varför skatter på kapitalinkomst förvränger ekonomin och leder till ineffektivitet och sänkt välstånd. En fråga som ger upphov till missförstånd och felaktiga ekonomiska resonemang.

Inom ekonomi lär vi oss att för att marknaden ska fungera så effektivt som möjligt så bör allt beskattas lika. Om skatten på päron är dubbelt så hög som skatten på äpplen så kommer vissa som annars hade valt att köpa päron att istället köpa äpplen. Om båda varorna hade beskatta lika mycket så hade människor köpt den frukt de mest föredrar vilket hade ökat det totala välståndet. När vi säger att marknaden fungerar effektivt innebär det alltså att konsumenter agerar efter sina preferenser och gör val som maximerar deras nytta. Principen att allt bör beskattas lika innebär att själva utformningen av skattesystemet inte ger upphov till onödig förvrängning och minskat välstånd.

Att allt beskattas lika ska förstås som att all konsumtion bör beskattas lika. Däremot så följer det inte att all inkomst bör beskattas lika. Låt mig ta ett förenklat exempel. Ida och Mårten jobbar och varje dag tjänar de 20 kronor. Med sina pengar handlar de äpplen som kostar 10 kr styck. Om Ida och Mårten inte betalar någon inkomstskatt så har de råd att köpa 2 äpplen. Ida sparar istället sina pengar till nästa dag och får därför ränta på sina pengar. Låt oss säga att räntan är på 100% för att göra det enkelt. När Ida sparar sina pengar har hon därför nästa dag råd att köpa 4 äpplen.

Nu tänker vi oss att vi inför en inkomstskatt på 50%. Ida och Mårten jobbar och tjänar 20 kronor, de betalar sedan hälften i skatt och Mårten köper 1 äpple. Ida sparar sina pengar och har nästa dag råd att köpa 2 äpplen. Vi ser i detta exemplet att en inkomstskatt i praktiken är en skatt på konsumtion. Eftersom människor arbetar för att ha råd att köpa äpplen (och händelsevis andra varor) så är en skatt på inkomst samma sak som en skatt på konsumtion. I exemplet har båda blivit beskattade på 50% av sin konsumtion. Mårten från 2 till 1 äpple, och Ida från 4 till 2 äpplen.

Om vi nu tänker oss att vi inför en skatt på avkastning på sparande, Låt oss säga på 50%. De båda arbetar och får en lön på 20 kr, när skatten på arbete är betald köper Mårten 1 äpple för 10kr precis som förut. Ida sparar sina pengar till nästa dag och får 10kr i avkastning på sparandet. Sedan betalar hon 50% skatt på avkastningen och har då 15 kr att köpa äpplen för. För pengarna kan hon köpa 1,5 äpple vilket innebär att hon har blivit beskattad på 62,5% av sin konsumtion, från 4 till 1,5 äpplen.

Vi hade fått samma resultat även om skatten betalats direkt. Alltså att när Ida arbetat klart för dagen så betalar hon 62,5% i skatt av sina 20kr, kvar har hon 7,5kr. När hon sparat pengarna till nästa dag har hon fått en avkastning som gör att hon kan köpa 1,5 äpple. Eftersom Ida nu beskattas mer av sin konsumtion än Mårten så bryter detta mot principen om att all konsumtion bör beskattas lika.

Att beskatta avkastning på kapital är samma sak som att argumentera för att beskatta samma inkomster två gånger. De pengar som någon har investerat i kapital har redan beskattats en gång tidigare. Alexandra med en miljon i aktier har redan betalat skatt på de pengarna, annars hade hon haft 2 miljoner i aktier (om skatten skulle vara på 50%). Att både beskatta avkastning på arbete och avkastning på kapital är att förvränga incitamenten för människorna i samhället vilket kommer förändra deras beteenden. Människor kommer välja att spara mindre vilket gör att det finns färre resurser tillgängliga för investeringar i samhället.

Detta resonemang läste jag för första gången i boken “the armchair economist” av Steven E Landsburg i ett kapitel där han kommenterade felaktiga ekonomiska resonemang han stött på. Om jag minns rätt kommer detta missförstånd från Bernie Sanders som då var senator (2010), och som just nu kampanjar för presidentposten i USA. Det är en väldigt bra bok som jag gärna rekommenderar. Landsburg har även skrivit om detta på sin blogg här och här för den som inte är såld på min förklaring.

Människor fattar beslut på marginalen

Detta inlägg handlar om en missuppfattning om hur incitament fungerar. Det är en missuppfattning som är vanlig i analysen av hur politiska beslut påverkar människors beteenden.

Inom ekonomi studeras människors beteenden: Hur går det till när människor fattar beslut? Det brukar sägas att vi antar att människor är rationella. Med detta menar vi inte att vi tror alla människor i alla situationer gör perfekt kalkylerade val, utan att de svarar på incitament. Ungefär: Om priset på bananer ökar så kommer människor köpa mindre bananer.

När någon säger att ”genomsnittsmänniskan kommer inte gå ner i arbetstid för att inkomstskatten höjs” eller ”De flesta människorna kommer inte handla mer öl om systembolaget skaffar kylar” så blandar de ihop korten kring hur människor fattar beslut. Det är mycket riktigt sant att genomsnittspersonen kanske inte ändrar sitt beteende när incitamenten ändras. Men människor fattar beslut på marginalen.

Det är inte genomsnittspersonen vi förväntar oss ändrar beteende när bensinpriset eller bananpriset höjs, det är personerna på marginalen. De är de som står och noggrant väger mellan att köpa fyra eller fem bananer som kommer välja att bara köpa fyra bananer när priset höjs (även om höjningen är mycket liten). Det är därför vi ser effekter på människors beteenden när incitamenten förändras. Och det är just därför vi bör vänta oss att när arbetslöshetsersättningarna ökar så kommer vissa välja att arbeta mindre, att när systembolaget monterar in kylar så kommer försäljningen av öl öka på varma sommardagar och att färre kommer ta bostadslån om amorteringskrav införs.

Om man tänker efter så är detta ett ganska vanligt misstag människor gör, reflekterar över genomsnittspersonens beteende och utgår från att genomsnittspersonens preferenser och val kan överföras till hela befolkningen. Och om man gör detta misstaget så blir det svårt att förklara varför även små skillnader i incitamenten kan få (vissa) människor att radikalt förändra sina beteenden. För självklart kommer inte genomsnittsfamiljen att skaffa fler barn bara för att barnbidraget ökar. Men kanske att det är sandkornet som får vågen att balansera över för familjen på marginalen. På samma sätt kommer inte de flesta försöka få sjukersättning när bidraget ökar. Men vi kan vara ganska säkra på att det finns de som kommer ändra beteenden när förmånerna ökar.