Why economists claim we don’t smile enough

As the saying goes, smiling is contagious. People around us benefit from us smiling. Sounds like a great thing right? But an economist might for this very reason make the claim that we don’t smile enough.

In economics, we are interested in how individuals make choices, and we assume that they act in their self interest. When it comes to smiling, sure they might care a big deal about the people around them. However they will fail to fully take into account how their actions affect others. Since smiling affects those around you positively, the economist would claim you are undersupplying smiles.

Smiling has what in economics jargong is called “positive externalities”, another way to say that it benefits someone other than yourself basically. If people to a greater extent took these positive externalities into account when deciding the amount of smiles to supply, then the overall well-being could increase. It sounds perhaps a bit weird to say that there is a shortage of smiles, but you probably come across people during a day that could have benefited greatly from receiving a smile. How could you have known that you missed this opportunity, plus you don’t want to just stand there looking like a fool smiling for no reason right? Their potential benefit in the form of higher happiness will not be taken into account when you choose an amount of smiling.

This is not to say that more smiling is always better according to the economist. If your smile would scare or make people around you uncomfortable then perhaps you are oversupplying smiles. Walking around smiling all day might also hurt your jaw, causing you more harm than it benefits those around you. The economist only acknowledges that there is a level of smiling that maximizes the overall happiness in society, it is not probable that this level is neither smiling all the time, nor not smiling at all. But he has reason to believe that we are supplying bellow that level as it is right now.

So, is there something we can do to solve this shortage of smiles? In theory, sure. Economists love to play these kinds of games trying to give policy recommendations that will correct these “market failures” and there are probably economists that have pondered this issue of how to reach an optimal smiling level. Subsidies are a popular way to try and “solve” shortages of goods with positive externalities.

The problem here is that we can’t really know what the optimal amount of smiling is. And trying to monitor, or even control how much people smile sounds like something only an extremely tyrannical government would attempt. We must not forget that people in government are people too. Just because someone is a politician or employed by the government doesn’t make them uninterested in advancing their own self interests. If economists would acknowledge this they probably would be more careful giving those kinds of recommendations for government policy. Perhaps we shouldn’t meddle with how much or how little people smile. Maybe it’s enough if we just remember that “smiling is contagious” to increase our production of smiles.

Var i Baldertåget är det bäst att sitta?

Detta inlägg handlar om hur ekonomiskt tänkande kan hjälpa oss att svara på frågan vilken plats i en berg-och-dal-bana som är den bästa.

Nu är sommaren slut och jag har jobbat mitt sista arbetspass på Liseberg för denna säsongen. Jag tänkte här utveckla ett resonemang om något som från och till diskuteras bland kollegor och med gäster: var i baldertåget det är bäst att sitta. Oftast brukar dessa diskussioner utvecklas till att handla om fysikaliska fenomen. Och visst går det att rigga ett baldertåg med massa mätinstrument för att undersöka hastigheter, accelerationspunkter, G-krafter, vindstyrkor osv för olika platser i tåget. Men svaret på frågan var som är ”bäst” att sitta behöver inte nödvändigtvis komma från någon av dessa specifika mått. Vad som är bra eller mindre bra handlar om någons subjektiva värdering, det går därför inte rakt av säga att någon plats i tåget skulle vara objektivt bättre eller sämre än någon annan. Det korta svaret på frågan var det är bäst att sitta är helt enkelt: det beror på vad du gillar.

Men för att ändå ta frågan ett steg längre: kan vi säga något om vad den genomsnittliga gästen i parken tycker? Kan vi säga något om vad den kollektiva uppfattningen bland våra gäster är? Ja, det kan vi genom att undersöka deras beteenden. Om det finns någon plats i tåget som gästerna tycker är bättre än de andra, som alltså värderas högre än andra platser, så skulle de också vara villiga att betala mer för den platsen. Vi kan med andra ord undersöka skillnader i betalningsvilja för de olika platserna. Det kanske låter som en underlig ide eftersom Liseberg inte tar olika betalt beroende på var i tåget man vill sitta. Men faktum är att gästerna ”betalar” olika höga kostnader beroende på var i tåget de vill sitta, i form av att stå i kö. Genom att undersöka skillnader i köerna för olika delar av tåget kan vi få en uppfattning för vilka platser som värderas högre av gästerna. Var är de villiga att stå längre i kö för att få sitta?

IMG_0039

Eftersom jag arbetat på Balder under sommaren skulle jag säga att jag har en hyfsad koll på skillnader i kölängd mellan olika platser i tåget. Det finns speciellt två trender som jag identifierar. Dels är köerna generellt längre för platser långt bak i tåget. Den kollektiva uppfattningen är alltså att det är bättre att sitta långt bak i tåget än att sitta långt fram. Den andra trenden är att kön är som längst till platserna allra längst fram. Det finns alltså något extra pirrigt med att sitta längst fram vilket väger över den första trenden jag nämnde ovan.

Till platserna näst längst fram är det generellt kortast kö till. I runda lag får man vänta i genomsnitt mellan 3-4 tåg längre längst fram jämfört med näst längst fram. Här får vi alltså en uppskattning för hur mycket bättre det är att sitta längst fram jämfört med näst längst fram enligt den genomsnittlige besökaren – ungefär 10 minuters kötid. Det är såklart ett svårtolkat sätt att mäta värde i, och möjligtvis skulle man kunna få en uppskattning i kronor om man frågade alla gäster hur mycket de skulle vara villiga att slippa kön och sedan räkna ut ett genomsnitt av resultatet, men jag tror det skulle vara svårt att få ett tillförlitligt resultat från en sådan undersökning.

Man kan såklart invända att gästerna inte nödvändigtvis vet vilken plats som är bäst, deras uppfattning innan de ska åka behöver inte överensstämma med den faktiska upplevelsen. Gästerna kan ha fel när de väljer plats i tåget. Och det är ju självklart att man kan göra fel ibland. Men om det faktiskt var så att gästerna systematiskt misstog sig i valet av plats, så skulle de efter hand lära sig och förändra sitt beteende. Låt oss tänka att det istället var så att den bästa upplevelsen får man i mitten av tåget. då skulle gästernas med tiden ändra sitt beteende och vi skulle få längre köer i mitten av tåget.

Man kan också invända mot min slutsats och argumentera att de flesta gäster inte gör ett aktivt val eller att de baserar sina val på andra faktorer, exempelvis att de vill sitta nära sina vänner osv. Men vi är intresserade av gästerna som kollektiv, och för att få en uppfattning om den genomsnittliga gästen behöver vi även räkna med de gäster som inte bryr sig om valet av plats. Om vi endast skulle räkna med gäster som aktivt väljer plats utifrån rationella kriterier skulle vi inte få ett korrekt urval för hur gästerna tänker som kollektiv.

Min teori är att om vi endast skulle räkna med ett urval av gäster som har starka uppfattningar om var i tåget de vill sitta så skulle skillnaderna i köer bli ännu större. Gästerna med ljumna preferenser är viktiga eftersom de jämnar ut skillnaderna så att vi får en mer korrekt uppfattning i frågan.

Hur ska man då tänka när man väljer plats? tja, eftersom accelerationerna kommer i uppförsbackarna när du sitter längst bak så känns det som att tåget åker snabbare. Det skickas iväg ett tåg varannan/var tredje minut, hur länge är du beredd att vänta för den platsen du vill ha?

Att åka Balder om man är tre

En varm sommardag är de tre vännerna Fanny, Mikael och Karin på Liseberg. Efter att ha stått 30 min i kö och betalat 4 biljetter var är det äntligen dags för dem att få åka Balder. Alla tre vill helst sitta längst bak, ingen vill heller sitta ensam, men de vill ändå alla tre åka i samma tåg. Hur ska de komma överens om hur de ska sitta? 

Eftersom man sitter två och två i varje rad i balder-tåget kommer någon att behöva sitta ensam, och som mest kan två stycken sitta längst bak. De skulle kunna singla slant, spela sten, sax, påse eller ta till nävarna för att bestämma vem som sitter var. Kanske hade de låtit den som tvingas sitta ensam kompenseras genom att då få åka längst bak. Men… låt oss säga att alla tre är ekonomer, hur kan vi tänka att de hade gjort då?

Ekonomi handlar om hur människor fattar beslut, och många ekonomer intresserar sig för frågor om hur man maximerar ”nyttan” (≈subjektiv tillfredsställelse) av begränsade resurser. Att sitta med någon i baldertåget eller att sitta längst bak kan vi se som begränsade resurser eftersom det i vårt tankeexperiment inte är möjligt för alla tre att få alla sina önskemål tillfredsställda. Så frågan vi intresserar oss för här är: Hur maximerar vi glädjen av åkturen?

För det första bör vi konstatera att vi ökar den totala glädjen ifall två personer sitter längst bak än om bara en gör det, (vi avfärdar alltså lösningen att den som sitter ensam kompenseras genom att få sitta längst bak). Detta innebär att någon i sällskapet kommer behöva både sitta ensam och näst längst bak.

För det andra är det viktigt att komma ihåg att hur mycket glädje man får av att åka Balder är högst subjektivt och är därför olika från person till person. Vissa älskar berg-och-dal-banor, andra fasar av bara tanken att sätta sig i baldertåget. På samma sätt är det olika hur mycket var och en värdesätter en plats längst bak jämfört med plasten näst längst bak. För att maximera den totala glädjen av åkturen vill vi att de två som värderar platserna längst bak allra mest ska sitta där. Nu uppstår frågan hur tar vi reda på vilka de är? Om vi skulle fråga dem hur gärna de vill sitta längst bak på en skala mellan ett och tio skulle vi troligtvis få ganska svårttolkade svar. Vad innebär åtta av tio? hur vet vi att Fannys tia är lika mycket som Mikaels tia?

Faktum är att det finns ett lättare sätt att mäta värde på: pengar! Vi frågar var och en av de tre vännerna hur mycket de skulle vara villiga att betala för att få sitta längst bak med någon istället för näst längst bak ensam. Låt oss säga att de tre svarar på följande vis: Mikael 10 kr, Fanny 4 kr, Karin 6 kr. Alltså: mellan alternativen att antingen sitta längst bak med någon och betala 6 kr eller att sitta näst längst bak ensam utan att betala något så skulle Fanny välja att inte betala (eftersom priset är högre än hennes betalningsvilja), Mikael skulle välja att betala (priset är lägre än han är villig att betala) och Karin hade tyckt att de båda alternativen är exakt lika bra (eftersom 6 kr är precis vad hon var villig att betala). Från detta kan vi slå fast att om Liseberg hade tagit 5 kr extra för att få sitta längst bak så hade våra tre vänner inte haft något problem att komma överens. Om Liseberg istället hade betalat 5 kronor till den som är villig att sätta sig näst längst bak så hade vi inte heller haft något problem, de tre hade satt sig på samma sätt hade blivit detsamma.

Svaret på frågan ”hur mycket är du villig att betala för en av platserna längst bak?” är också svaret på frågan ”hur mycket måste de andra betala dig för att du frivilligt ska ta platsen näst längst bak? Om Mikael och Karin betalar 3 kronor var till Fanny så kommer hon vara villig att sätta sig där frivilligt. Vi har nu kommit fram till en lösning som alla är nöjda med. Mikael och Karin har betala mindre än vad de var villiga för platserna längst bak, och Fanny har kompenserats mer än vad hon tyckte en plats längst bak var värd. Man skulle kunna säga att alla tre i detta fall gör vinster. Fanny gör en vinst på 6 kronor (3+3 kr), Mikael och Karin gör vinster på 7 (10-3 kr) respektive 3 kronor (6-3 kr).

Nu ska sägas att detta i och för sig är ett ganska komplicerat sätt att lösa ett ganska trivialt problem. Men detta sättet att tänka på kan vara väldigt användbart i mycket viktigare sammanhang. Naturligtvis har vi bortsett från sådant som möjligtvis kan krångla till det i verkligheten. Exempelvis kanske de tre vännerna känner varandra olika väl och att deras betalningsvilja därför beror på vem de skulle fått sitta bredvid längst bak. Man skulle kunna ta det som utgångspunkt för att illustrera spelteoretiska resonemang och olika typer av auktioner. Detta var lite förenklat om sättet att tänka ur ett ekonomiskt perspektiv.

Andra texter där jag skriver om ekonomi på liseberg hittas här!

Lisebergsekonomi

Nu under sommaren jobbar jag på nöjesparken Liseberg här i Göteborg. Man hittar mig på attraktionsavdelningen, där jag kontrollerar byglar, tar emot biljetter och trycker på knappar. I sommar har jag börjat tänka på min omgivning på ett lite annorlunda sätt än tidigare, jag börjar se ekonomiska koncept och fenomen överallt. Jag har skrivit ner några av mina funderingar i några inlägg här på bloggen, länkar finns nedan. Allteftersom jag skriver fler kommer jag uppdatera listan.

Att åka Balder om man är tre

Balder är en berg-och-dal-bana i trä och en av de större attraktionerna på Liseberg. Tåget har femton rader där man sitter två och två, alltså finns det plats för 30 gäster i varje åktur. Låt oss säga att det kommer ett sällskap på tre personer, där alla tre föredrar att sitta med någon istället för att sitta ensam, och att alla tre vill sitta längst bak, hur ska man komma överens för att bestämma vem som ska sitta var? Kan vi ta hjälp av mikroekonomisk teori för att lösa problemet?

Var i Baldertåget är det bäst att sitta?

Personligen tycker jag det är bäst att sitta längst bak eftersom man får accelerationerna på så sätt att det känns som att tåget går snabbare. Men vad tycker den genomsnittlige gästen? I detta inlägg förklarar jag hur vi kan ta reda på var gästerna tycker är bäst genom att undersöka deras beteenden. Att stå i kö är en typ av kostnad för gästerna, om skillnader i längderna på köerna inte är slumpmässiga utan istället systematiskt är längre för vissa platser i tåget så tyder det på att gästerna är villiga att ”betala” mer för vissa platser än andra.

Ekonomin kring bistånd

Denna text handlar om hur direkta överföringar till utvecklingsländer fungerar och vad som avgör hur väl det fungerar som bistånd till människor i fattiga länder. Det viktiga är att förstå att bistånd i form av att skicka pengar är samma sak som att skicka varor och tjänster.

På en hemsida för en organisation som sysslar med bistånd till fattiga länder står det “send money directly to the poor”. Tanken bakom är att genom att skicka ekonomiskt bistånd direkt till familjer i fattiga delar av världen så minskar man transaktionskostnader i form av exempelvis administration hos stora välgörenhetsorganisationer. Det blev en diskussion om huruvida detta är effektivt i kommentarsfältet till ett inlägg på facebook och efter en stunds grubblande bestämde jag mig för att skriva ett inlägg om detta.

Nationalekonomi är egentligen inte särskilt svårt. Men ofta gör man det svårare än det egentligen är. En sak som ofta förvirrar analys av ekonomi är att man fokuserar på pengar istället för på resurser i ekonomin. Pengar har inget värde i sig självt utan är ett bytesmedel, värdet som vi sätter på våra sedlar kommer från att vi kan byta dem enkelt mot andra saker, varor och tjänster.

När Sverige skickar bistånd i form av pengar till ett relativt fattigare land är det samma sak som om vi hade skickat varor och tjänster för motsvarande värde. Om detta inte känns självklart kan vi fundera över vad detta fattigare land ska använda pengarna till om inte använda dem till att handla av oss. I det fallet har ju egentligen ingenting av värde bytt ägare. Det enda som då hänt är att penningmängden ökat i ett land och minskat i ett annat. Huruvida det finns fler länder inblandade och om det existerar olika valutor spelar ingen roll för faktumet att det som är intressant är resurser, inte pengar. Huruvida det är individer som ger bistånd till individer i mottagarlandet eller om det är länder som ger till andra länder är inte heller av relevans.

Enligt sin hemsida går 85-91% av pengarna som skänks direkt till de fattiga. Oavsett hur de väljer att spendera pengarna så har arrangemanget inneburit att familjen fått ett tillskott som ökar deras välstånd. Vad som kanske är mer relevant att fråga sig är frågan om biståndet leder till ökad eller sänkt ekonomisk tillväxt. Och då är det relevanta vad de väljer att spendera pengarna på.

Om biståndet används till att att importera konsumtionsvaror så finns det en risk att det slår ut den egna produktionen av samma varor. Detta är i många utvecklingsländer ett stort problem eftersom det gör det mer riskabelt att investera. En lokal bonde som tar ett lån och investerar i att köpa hönor med förhoppningen att kunna sälja ägg får hela sin investering raserad om en biståndsorganisation börjar skänka ägg till byn utan att ta betalt. När biståndsprojektet till slut avslutas kommer det åter igen inte finnas några ägg eftersom den lokala bonden tvingades lägga ner sin verksamhet. För inte så länge sedan gjorde Cato Daily ett podcastavsnitt om bistånd som jag kan rekommendera. 

Om biståndet istället används till att importera investeringsvaror som ökar produktiviteten i samhället så är det tvärt om mycket möjligt att biståndet ger en högre ekonomisk tillväxt. Med andra ord är detta en empirisk fråga huruvida det är effektivt eller ej att skänka pengar direkt till de fattiga, utan mellanhänder. De är möjligt att det ökar investeringarna i samhället, men det är också möjligt att en större del av biståndet istället kommer gå till konsumtionsvaror.

 

Edit: För att tydliggöra varför bistånd i form av pengar är samma sak som att skicka varor och tjänster vill jag ge ett exempel. Om vi förenklar vår ekonomi till att endast innehålla två städer, med samma valuta. Vad händer när invånare i den ena staden (Ankeborg) skänker pengar till den andra staden (Mouseton)? När pengarna når sin mottagare i Mouseton har de två val att göra. Först behöver de bestämma om de ska använda pengarna till att importera saker från Ankeborg eller om de ska handla från någon i Mouseton. Därefter behöver de bestämma vad de ska spendera pengarna på, antingen till konsumtionsvaror eller investeringsvaror (vilket jag inte ska gå närmare in på här).

För att förenkla analysen tänkte jag gå igenom de två mest extrema scenarierna för valet att handla lokalt eller importera. Det första scenariet innebär att mottagaren av pengarna direkt importerar varor från Ankeborg. I detta fallet är det ganska tydligt att utfallet av biståndet i form av pengar blir samma sak som bistånd i form av varor. Det andra scenariet innebär att pengarna aldrig kommer användas för att importera varor från Ankeborg, alltså att pengarna fastnar i cirkulation i Mouseton. Det skulle betyda att mängden pengar i Mouseton har ökat, och att mängden pengar i Ankeborg har minskat.

Eftersom inga varor eller tjänster flyttas från Ankeborg så kommer ingen i Ankeborg att få sitt välstånd sänkt. Det enda som skickades till Mouseton var ju en massa sedlar (vilket du varken kan äta dig mätt på eller bygga hus med). Om banken i Mouseton hade bestämt sig för att sätta igång sedelpressarna så hade man uppnått samma sak, alltså en penningexpansion. Om det nu vore så att man kunde öka sitt välstånd bara genom att trycka mer pengar, varför skulle vi inte trycka mer och mer och mer? Det enda vi uppnår är inflation.

13016510_10206429634356798_1018302282_o

Om vi nu istället tänker oss att mottagen i Mouseton går till marknaden och köper tomater, så att handlaren får pengarna som i sin tur importerar varor från Ankeborg. Ja, det fortfarande samma sak som att Ankeborg skänker varor till Mouseton. Det spelar ingen roll hur mycket pengarna cirkulerar i ekonomin innan de används för att importerar varor från Ankeborg. Man kanske kan få för sig att tomaterna som mottagaren köpte annars inte hade blivit till. Och visserligen hade familjen som nu köpte dem inte haft dem utan biståndet. Men i verkligheten är det endast en omfördelning, eftersom någon annan nu blev utan tomater. Man måste beakta både det som syns och det som inte syns, skrev den franska ekonomen Frédéric Bastiat på 1700-talet.

Frågan om huruvida man kan öka samhällets välstånd genom att trycka pengar är något som de flesta är överens om. På lång sikt är det inte möjligt. Däremot menar den keynesianska skolan att vi på kort sikt kan stimulera ekonomin genom att dra igång sedelpressarna. När man gör detta kommer marknaden sätta igång projekt som normalt inte är lönsamma, vilket leder till en artificiell högkonjunktur. Om detta har jag skrivit om tidigare.

 

Varför caféer borde ta betalt för tiden man sitter där

På vissa caféer, vissa tider är det så mycket folk att några gäster blir tvungna att snopet vända i dörren och leta vidare på grund av brist på sittplatser. Samtidigt är det inte ovanligt att en ensam manusförfattare ockuperar ett hörn och använder som ett kontor under hela dagar. Jag har inte lagt ner så värst mycket tid på att göra research kring hur denna grupp skiljer sig från genomsnittet. Men jag gissar att mängden pengar de spenderar på caféet i förhållande till hur lång tid de uppehåller sig där är lägre än genomsnittet.

När du sitter ner på ett café ockuperar du platsen och hindrar därför andra gäster från att sitta där. Beroende på hur länge du sitter ner kostar du olika mycket för caféet eftersom de förlorar kunder när caféet är fullt. Caféets lokaler och faciliteter är en kostnad som måste bakas in i priserna av muffins och cappuccinos. Det är en del av förklaringen (men inte hela) till varför take-away är billigare än att fika på plats.

När författare och entreprenörer använder caféer som arbetsplats trycker de alltså upp priserna även för alla andra. Förlorarna i detta arrangemang är snabbfikarna som nu istället subventionerar långfikarna genom de högre priserna. Om caféer istället skulle börja ta betalt för hur länge du sitter där så skulle det innebära lägre priser på kaffe och kakor. Det skulle krävas för att caféet fortsatt ska kunna locka kunder. Den genomsnittliga fikaren (vad gäller både tid spenderad på caféet och pengar på varor) kommer inte betala mer i slutändan, eftersom det hen vinner i billigare kaffe kommer hen behöva betala för tiden på caféet.

Den person som vill spendera lång tid på caféet skulle vara förloraren jämfört dagens system. Vinnarna skulle vara de som hellre handlar mer kakor än sitter länge, samt de som idag tvingas avstå från fika på grund av platsbrist. Jag ska dock påpeka att detta förutsätter att platserna på caféerna faktiskt är en knapp resurs som utgör ett hinder för caféet att öka sin försäljning. Eftersom det uppstår investeringskostnader av att införa ett system för att betala för tiden man spenderar på caféet så kräver det att ägarna faktiskt uppfattar det som att det råder brist på platser.

Utifrån resonemanget ovan bör vi se ett skifte till ett system där man betalar för tiden man spenderar på ett café i och med att teknologisk innovation blir billigare. Förändringen bör börja i större städer där hyrorna är större och platsbristen faktiskt innebär ett problem för ägare. De första att försöka sig på det kommer vara större café-kedjor som kan dra nytta av skalfördelar vilket gör tekniken billigare. Om ägaren dessutom tjänar pengar av att du är där så får denne också incitament att försöka få dig att stanna länge. Kanske skaffar brädspel, instrument, huserar utställningar, bokhyllor med bra böcker osv. Jag har hört att dessa arrangemang redan finns på sina ställen i Paris och några andra ställen, nästa steg kanske är att helt ta bort kostnaderna för kaffe och bara ta betalt för tiden du spenderar på caféet

Varför skatt på kapitalinkomst är dåligt

Denna text handlar om varför skatter på kapitalinkomst förvränger ekonomin och leder till ineffektivitet och sänkt välstånd. En fråga som ger upphov till missförstånd och felaktiga ekonomiska resonemang.

Inom ekonomi lär vi oss att för att marknaden ska fungera så effektivt som möjligt så bör allt beskattas lika. Om skatten på päron är dubbelt så hög som skatten på äpplen så kommer vissa som annars hade valt att köpa päron att istället köpa äpplen. Om båda varorna hade beskatta lika mycket så hade människor köpt den frukt de mest föredrar vilket hade ökat det totala välståndet. När vi säger att marknaden fungerar effektivt innebär det alltså att konsumenter agerar efter sina preferenser och gör val som maximerar deras nytta. Principen att allt bör beskattas lika innebär att själva utformningen av skattesystemet inte ger upphov till onödig förvrängning och minskat välstånd.

Att allt beskattas lika ska förstås som att all konsumtion bör beskattas lika. Däremot så följer det inte att all inkomst bör beskattas lika. Låt mig ta ett förenklat exempel. Ida och Mårten jobbar och varje dag tjänar de 20 kronor. Med sina pengar handlar de äpplen som kostar 10 kr styck. Om Ida och Mårten inte betalar någon inkomstskatt så har de råd att köpa 2 äpplen. Ida sparar istället sina pengar till nästa dag och får därför ränta på sina pengar. Låt oss säga att räntan är på 100% för att göra det enkelt. När Ida sparar sina pengar har hon därför nästa dag råd att köpa 4 äpplen.

Nu tänker vi oss att vi inför en inkomstskatt på 50%. Ida och Mårten jobbar och tjänar 20 kronor, de betalar sedan hälften i skatt och Mårten köper 1 äpple. Ida sparar sina pengar och har nästa dag råd att köpa 2 äpplen. Vi ser i detta exemplet att en inkomstskatt i praktiken är en skatt på konsumtion. Eftersom människor arbetar för att ha råd att köpa äpplen (och händelsevis andra varor) så är en skatt på inkomst samma sak som en skatt på konsumtion. I exemplet har båda blivit beskattade på 50% av sin konsumtion. Mårten från 2 till 1 äpple, och Ida från 4 till 2 äpplen.

Om vi nu tänker oss att vi inför en skatt på avkastning på sparande, Låt oss säga på 50%. De båda arbetar och får en lön på 20 kr, när skatten på arbete är betald köper Mårten 1 äpple för 10kr precis som förut. Ida sparar sina pengar till nästa dag och får 10kr i avkastning på sparandet. Sedan betalar hon 50% skatt på avkastningen och har då 15 kr att köpa äpplen för. För pengarna kan hon köpa 1,5 äpple vilket innebär att hon har blivit beskattad på 62,5% av sin konsumtion, från 4 till 1,5 äpplen.

Vi hade fått samma resultat även om skatten betalats direkt. Alltså att när Ida arbetat klart för dagen så betalar hon 62,5% i skatt av sina 20kr, kvar har hon 7,5kr. När hon sparat pengarna till nästa dag har hon fått en avkastning som gör att hon kan köpa 1,5 äpple. Eftersom Ida nu beskattas mer av sin konsumtion än Mårten så bryter detta mot principen om att all konsumtion bör beskattas lika.

Att beskatta avkastning på kapital är samma sak som att argumentera för att beskatta samma inkomster två gånger. De pengar som någon har investerat i kapital har redan beskattats en gång tidigare. Alexandra med en miljon i aktier har redan betalat skatt på de pengarna, annars hade hon haft 2 miljoner i aktier (om skatten skulle vara på 50%). Att både beskatta avkastning på arbete och avkastning på kapital är att förvränga incitamenten för människorna i samhället vilket kommer förändra deras beteenden. Människor kommer välja att spara mindre vilket gör att det finns färre resurser tillgängliga för investeringar i samhället.

Detta resonemang läste jag för första gången i boken “the armchair economist” av Steven E Landsburg i ett kapitel där han kommenterade felaktiga ekonomiska resonemang han stött på. Om jag minns rätt kommer detta missförstånd från Bernie Sanders som då var senator (2010), och som just nu kampanjar för presidentposten i USA. Det är en väldigt bra bok som jag gärna rekommenderar. Landsburg har även skrivit om detta på sin blogg här och här för den som inte är såld på min förklaring.

Harry Potter-ekonomi

Populärvetenskapliga ekonomiböcker är otroligt intressanta att läsa, och det börjar skrivas fler och fler av dem. En bok jag skulle vilja läsa är en som analyserar harry potter-världen där det finns trollkarlar och häxor ur ett ekonomiskt och statsvetenskapligt perspektiv. Om det finns magi, varför finns det då fattiga människor? Varför verkar deras värld inte ha utvecklats på flera hundra år? Vad jobbar trollkarlar och häxor egentligen med, behöver de jobba? Hur kommer det sig att svartalverna verkar vara de enda som sysslar med bankverksamhet?

Dessa och många andra frågor hade jag velat läsa om. Jag är övertygad om att man hade kunnat lära sig mycket av att analysera tänkbara hypoteser kring varför harry potter-världen ser ut som den gör. Eftersom jag inte kan hitta någon bok av detta slag har jag börjat fundera på om det kanske är jag som ska skriva boken. Jag tänkte att jag skulle skriva några analyser framöver och lägga upp här på bloggen, så får vi se vad det leder till!

Men först vill jag dela med mig av en liten bokrekommendation! Under jul läste jag det helt fantastiska fan fiction-berättelsen “Harry Potter and the Methods of Rationality” av Eliezer Yudkowsky. Vilket är en historia om Harry Potter i en alternativ verklighet där han istället växer upp i en kärleksfull fosterfamilj och lär sig den vetenskapliga metoden. Denna helt briljanta pojke använder denna för att utforska och förstå den magiska världen när han introduceras till den. Denna bok ger en perfekt kombination av skönlitteratur och vetenskap! Alla kapitel finns som en ljudbok och kan hittas på itunes eller hpmorpodcast.com, använder du någon annan podcast-app så finns den säkert där också!

Människor fattar beslut på marginalen

Detta inlägg handlar om en missuppfattning om hur incitament fungerar. Det är en missuppfattning som är vanlig i analysen av hur politiska beslut påverkar människors beteenden.

Inom ekonomi studeras människors beteenden: Hur går det till när människor fattar beslut? Det brukar sägas att vi antar att människor är rationella. Med detta menar vi inte att vi tror alla människor i alla situationer gör perfekt kalkylerade val, utan att de svarar på incitament. Ungefär: Om priset på bananer ökar så kommer människor köpa mindre bananer.

När någon säger att ”genomsnittsmänniskan kommer inte gå ner i arbetstid för att inkomstskatten höjs” eller ”De flesta människorna kommer inte handla mer öl om systembolaget skaffar kylar” så blandar de ihop korten kring hur människor fattar beslut. Det är mycket riktigt sant att genomsnittspersonen kanske inte ändrar sitt beteende när incitamenten ändras. Men människor fattar beslut på marginalen.

Det är inte genomsnittspersonen vi förväntar oss ändrar beteende när bensinpriset eller bananpriset höjs, det är personerna på marginalen. De är de som står och noggrant väger mellan att köpa fyra eller fem bananer som kommer välja att bara köpa fyra bananer när priset höjs (även om höjningen är mycket liten). Det är därför vi ser effekter på människors beteenden när incitamenten förändras. Och det är just därför vi bör vänta oss att när arbetslöshetsersättningarna ökar så kommer vissa välja att arbeta mindre, att när systembolaget monterar in kylar så kommer försäljningen av öl öka på varma sommardagar och att färre kommer ta bostadslån om amorteringskrav införs.

Om man tänker efter så är detta ett ganska vanligt misstag människor gör, reflekterar över genomsnittspersonens beteende och utgår från att genomsnittspersonens preferenser och val kan överföras till hela befolkningen. Och om man gör detta misstaget så blir det svårt att förklara varför även små skillnader i incitamenten kan få (vissa) människor att radikalt förändra sina beteenden. För självklart kommer inte genomsnittsfamiljen att skaffa fler barn bara för att barnbidraget ökar. Men kanske att det är sandkornet som får vågen att balansera över för familjen på marginalen. På samma sätt kommer inte de flesta försöka få sjukersättning när bidraget ökar. Men vi kan vara ganska säkra på att det finns de som kommer ändra beteenden när förmånerna ökar.

Hur man tjänar pengar på att trycka pengar

Denna text handlar om vilka som är vinnare och förlorare av penningexpansion.

Kontrollen över utbudet av pengar ger möjligheten att tjäna pengar på att trycka pengar. Skillnaden mellan värdet av pengar och kostnaden att trycka och distribuera pengarna kallas seigniorage. Seignioraget är den vinst som tillfaller ägaren av sedelpressen helt enkelt.  Även om vi säger att detta är ett sätt att tjäna pengar, så har inga resurser skapats och därför kan ordet vinst tyckas missvisande. Det är endast en omfördelning av köpkraft från någon annan i samhället till den som äger kontrollen över tryckpressarna.

Vi vet från den klassiska kvantitetsteorin att om vi trycker pengar så kommer priserna i samhället att öka, detta kallas inflation. Och detta gör att det finns ytterligare ett sätt att tjäna pengar på att trycka pengar, nämligen att man drar nytta av det faktum att det finns en tröghet i ekonomin som gör att priserna inte omedelbart anpassar sig till den nya penningmängden.

För att utveckla hur detta fungerar kan vi först tänka oss en situation där priserna i ekonomin omedelbart anpassar sig efter penningmängden. Så när penningmängden fördubblas så kommer priserna (och lönerna) omedelbart att dubbleras. Den som håller i de nya sedlarna har plötsligt blivit rikare, vem i systemet har då blivit fattigare. Den som vid tillfället för händelsen inte hade några pengar kommer inte märka särskilt mycket. Förvisso blev plötsligt alla varor dubbelt så dyra, men lönen höjdes lika mycket så reallönen (vad du kan köpa för lönen) har inte ändrats. I detta fall är all köpkraft som ägaren av sedelpressen fått tagen från de som vid tillfället för expansionen höll i sparade sedlar och mynt som nu blir mindre värda. Om seignioraget tillfaller staten så kan omfördelningen ses som en skatt på sparande. Jag har illustrerat detta nedan (de matematiska uttrycken jag lagt in under bilderna är inte nödvändiga att sätta sig in i för att förstå):

tjäna money

Låt oss nu räkna det faktum att inflation sker med en viss fördröjning. Den första stapeln i figuren blir oförändrad. Men eftersom den första person som håller de nytrycka pengarna kan spendera dem på varor och tjänster med den gamla prisnivån(alltså innan inflationen slår till), så kommer mängden varor och tjänster som kan köpas för den nya mängden pengar att öka.

tjena money

Inte heller vinsten som ägaren av sedelpressen gör tack vare trögheten på marknaden är en vinst i betydelsen som en ökning av det totala välståndet. Även denna vinst är en ren omfördelning från andra människor i systemet. Men denna omfördelning sker på ett mer oberäkneligt och oförutsägbart sätt, och det påverkar fördelningen av välstånd genom hela systemet. De första som får pengarna i handen gör störst vinst. Nästa person i kedjan kommer få del av de nya pengarna senare och därför förlora en del på inflationen men de kan fortfarande vara netto-vinnare av arrangemanget. De längst ner i kedjan kommer ta del av penningexpansionen sist och därför förlora mest. Vad som avgöra din plats i kedjan är hur snabbt din inkomst korrigerar sig till inflationen i ekonomin och om du väljer att konsumera varor och tjänster som korrigerar sig tidigt eller sent i inflationskedjan. Inflation sker ojämnt i ekonomin och för att förstå vilka varor och tjänster vars priser korrigeras tidigt kan vi titta på vilka varor som låntagare lägger pengar på jämfört med den genomsnittlige konsumenten. Låntagare kommer överlag att vara vinnare eftersom de har möjlighet att konsumera till dagens priser men betala tillbaka i morgondagens priser. Deras sätt att spendera kommer därför att vara drivande i inflationsprocessen.

När centralbanker expanderar penningmängden har de inte kontroll över var pengarna hamnar. Detta kan vi tydligt se i Sverige där riksbanken har dubblerat penningmängden det senaste decenniet utan att detta fått synbara effekter på KPI. En stor del av de nya pengarna hamnar i bostadsmarknaden som inte syns i KPI-måttet. Vinnare av detta arrangemang är låntagare och personer som köper och säljer bostäder. Förlorarna är sparare och personer utan kreditvärdighet nog att kunna köpa bostad. Personer som inte har möjligheten att inflationssäkra sina besparingar genom att investera i tillgångar som inte sjunker i värde på grund av inflation kommer vara de stora förlorarna. En möjlig anledning till att männniskor inte protesterar starkare mot penningexpansioner som uppenbarligen förstör värdet på deras pengar är att trögheten i systemet gör omfördelningen nästintill osynlig, men likväl existerar den.