Är det fel att anta att ekonomisk tillväxt leder till ökad välmående?

[English below]

Under våren skrev jag min kandidatuppsats i nationalekonomi vid handelshögskolan vid Göteborgs Universitet. I och med detta blev jag klar med min ekonomie kandidat.  Den som är intresserad av att läsa uppsatsen så finns den tillgänglig gratis på nätet (länk). Titeln på detta inlägg avslöjar frågeställningen för uppsatsen, och jag tänkte lite kort skriva om uppsatsen i detta inlägg för den som är nyfiken men inte orkar med att läsa igenom hela uppsatsen (den är skriven på engelska).

Sedan några årtionden tillbaka har intresset för vad som leder till lycka/välmående i samhället ökat bland ekonomer. 1974 publicerades en särskilt inflytelserik artikel som presenterade statistik som visade att trots att människor i rika länder är lyckligare än människor i fattiga länder, så verkar det inte som att ekonomisk tillväxt leder till en motsvarande ökning i välmående i samhället. Denna iaktagelse – kallad the easterlin paradox efter forskaren Richard Easterlin – har sedan dess flitigt diskuterats inom forskningen. Eftersom mått på ekonomisk tillväxt såsom BNP ofta används som en proxy för välmåendet i samhället så är det absolut en frågeställning värd att forska kring. (en genomgång av forskning om välmående relaterad till inkomst, ekonomisk tillväxt, samt ojämlikhet finns från sida 6 i uppsatsen).

I vår studie använder vi data från European Social Survey (ESS), som sedan 2002 utfört intervjuer i europeiska länder där intervjuobjekten bland många andra frågor ombetts uppskatta sin upplevda ”life satisfaction” samt ”happiness” på en skala mellan 0 till 10. Totalt har vi svar från nästan 400 000 människor från 36 olika länder, mellan åren 2002 och 2016. Det är ett enormt datamaterial vi har kunnat använda, som vi sedan använt en ekonometrisk metod kallad fixed effekt regression (mer om metoden finns i uppsatsen) för att undersöka kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och samhälleligt välmående.

Huvudresultatet kan kort  sammanfattas med att det finns ett tydligt positivt (och statistiskt signifikant) samband mellan ekonomisk tillväxt och välbefinnande. Med andra ord tyder vår undersökning på att den kritik mot att ekonomisk tillväxt bör vara ett mål med politiken med argumentet att det inte leder till högre lycka i samhället inte har grund i statistiken. I uppsatsen diskuterar vi resultaten i mer detalj och presenterar även data på effekten av ojämlikhet på lycka.

För att ladda ner uppsatsen gratis eller läsa online, gå in på länken här. Trevlig läsning!

This spring, I did my last semester for my Bachelor of science in economic sciences at Gothenburg University. That meant writing my bachelor thesis, which is published online for free for anyone to read (link). The titel of the thesis is ”Is it wrong to assume economic growth promotes well-being in society?” and it’s written in english. Spoiler warning, we found strong empirical evidence that economic growth indeed is correlated with increases in subjective well-being. More information about our essay can be read in the abstract. Or why not download the essay and have a look!

Pleasant reading!

Why Trump is wrong on trade

A while back, I wrote a text explaining why trade wars isn’t a game of winning or loosing but rather, that both sides of such a conflict are more or less losers. It’s published in swedish on the web magasine Smedjan owned by the think tank Timbro, linked here.

One of the key examples I touch on comes from the book the armchair economist by Steven E Landsburg: on how cars can be grown in the fields of Iowa, english link here. It’s a simple methaphor, but a brilliant way to illustrate who wins and looses on trade, why it deserves to be read by many more. As I couldn’t find a swedish version I wrote one myself.

Why economists claim we don’t smile enough

As the saying goes, smiling is contagious. People around us benefit from us smiling. Sounds like a great thing right? But an economist might for this very reason make the claim that we don’t smile enough.

In economics, we are interested in how individuals make choices, and we assume that they act in their self interest. When it comes to smiling, sure they might care a big deal about the people around them. However they will fail to fully take into account how their actions affect others. Since smiling affects those around you positively, the economist would claim you are undersupplying smiles.

Smiling has what in economics jargong is called “positive externalities”, another way to say that it benefits someone other than yourself basically. If people to a greater extent took these positive externalities into account when deciding the amount of smiles to supply, then the overall well-being could increase. It sounds perhaps a bit weird to say that there is a shortage of smiles, but you probably come across people during a day that could have benefited greatly from receiving a smile. How could you have known that you missed this opportunity, plus you don’t want to just stand there looking like a fool smiling for no reason right? Their potential benefit in the form of higher happiness will not be taken into account when you choose an amount of smiling.

This is not to say that more smiling is always better according to the economist. If your smile would scare or make people around you uncomfortable then perhaps you are oversupplying smiles. Walking around smiling all day might also hurt your jaw, causing you more harm than it benefits those around you. The economist only acknowledges that there is a level of smiling that maximizes the overall happiness in society, it is not probable that this level is neither smiling all the time, nor not smiling at all. But he has reason to believe that we are supplying bellow that level as it is right now.

So, is there something we can do to solve this shortage of smiles? In theory, sure. Economists love to play these kinds of games trying to give policy recommendations that will correct these “market failures” and there are probably economists that have pondered this issue of how to reach an optimal smiling level. Subsidies are a popular way to try and “solve” shortages of goods with positive externalities.

The problem here is that we can’t really know what the optimal amount of smiling is. And trying to monitor, or even control how much people smile sounds like something only an extremely tyrannical government would attempt. We must not forget that people in government are people too. Just because someone is a politician or employed by the government doesn’t make them uninterested in advancing their own self interests. If economists would acknowledge this they probably would be more careful giving those kinds of recommendations for government policy. Perhaps we shouldn’t meddle with how much or how little people smile. Maybe it’s enough if we just remember that “smiling is contagious” to increase our production of smiles.

Economics of dating platforms

This post is about some special aspects on the economics around dating platforms. I will discuss how price discrimination can benefit everyone, the rare phenomenon of increasing marginal returns and how incentives might make dating platforms choose to be bad at matching people with each other.

Single people use dating services (such as Tinder, Grindr, match.com among many many others) to find a partner. When they find a good match they will be off the market and stop using the platform. In other words, people use dating apps in order to find a reason to stop using them. The issue for these dating platforms is that it’s not easy to get paid for matching people with potential partners. This being said, they can’t just straight copy a business model from other companies who provide similar matching services such as matching companies to potential employees; or for another example, matching residents with housing. Different dating services use distinctive models to bring in revenue. They might charge the user to be able to use the service, have ads on the platform or allow people to use some simpler version of the app for free and then offer a premium service costing money.

It’s important to notice that a company that wants to maximize it’s profits is not necessarily a company that seeks to provide the best matchmaking service. If the company gets their revenues from ads on the platform then they want as many users as possible, not matching as many people as possible who will then leave the platform. At the same time, if the platform doesn’t manage to match any new couples, people will leave for the same reason (given that they are informed of this). So the optimal matching-strategy for the company will be different depending on what their income scheme looks like. So, if you are not paying for a service you are using, that gives you a hint that you are not the customer in their business, you are the good that they are selling. This is not to say you are being fooled, it might still be a great app if the incentives for the company are good.

Giving people access to a simple version of the app and then offer a premium version with additional features is a kind of price discrimination. The price difference obviously can’t be explained by difference in production costs, it is a way to separate out those who are willing to pay more from those who are not. If the company only had the best version of their dating platform, and charging everyone the same price, not as many people would use the app. It is therefore better for them (as in giving them more revenue) to try and filter out those willing to spend money on the dating service by offering a premium service. The free riders get to use the platform they otherwise would choose not to use so they are winners too under this model. The premium members are better off too since there are more people using the platform than before, making it a better app for finding a date. A win-win-win situation in other words.

A second aspect of dating platforms that is a bit special derives from the fact I just mentioned above. That the value of the dating service increases with the number of users. The individual user will be willing to pay more to use the app the more people are on the platform. This influences what kind of income scheme the company chooses to go with, this is why most dating services offer some free features, to get as much people to use the platform as possible. In economics jargon this concept is called increasing marginal returns. In our digital age this is becoming a more and more common phenomenon. The strength of social media platforms such as facebook, snapchat and instagram comes from the fact that so many people are using them. This changes some of the dynamics of the economy. If you succeed in getting users to your platform, you will win big time. But it’s also a lot more difficult for outsiders to compete with these giants, since only the very best get all the customers. Their monopolistic situation is however fragile, and big companies might have difficulties readjusting when circumstances change (see companies like Nokia, Microsoft and Zodac). Something small entrepreneurs can take advantage of in order to become the new king of the hill.

Dating platforms differ in interesting ways from other kind of services that people use. By thinking of what incentives motivate the actions of these companies helps us understand the reasons for their success and the mechanisms of the economy. Thanks for reading, if you have any comments, questions or other feedback, please let me know!

Big thanks to Collin Peeples for great feedback

Why even rational participants might distort prices in betting markets

The other day I read an interesting paper that gave me a thought on why betting markets might become biased even if participants act rationally to maximize their utility. In the paper suspense and surprise (J Ely, A Frankel, E Kamenica, 2015), the authors create an economic model for suspense and surprise (sounds cool right?!) with which they examine different sports, plots in novels and races for political offices. From this I started reading some more on the literature and this quote from A Caplin and J Leahy (2001) caught my eye:

[w]e define suspense as the pleasure experienced immediately prior to the anticipated resolution of uncertainty, and posit that it is positively related (up to a point) to the amount that is at stake on the outcome of an event. This provides a simple reason for agents to bet that their emotional favorite will win in a sporting event. By betting on their favorite, agents increase their stake in the outcome, thereby heightening feelings of suspense


This makes intuitive sense of course, when people bet on their favorite team the game becomes more exciting and thereby increasing their utility. From the public choice literature on rational ignorance we know that since any individual voter has a very low probability of changing the outcome of an election, people don’t have the incentive to consume political news in order to make a good decision on election day. The reason instead to why people inform themselves on political issues is non-instrumental – it’s entertainment such as watching sports or reading novels. And therefore they don’t have any strong reason not to be biased in choosing what party to cheer on.

The answer to the question why people vote is probably similar to why people participate in doing a wave or cheer in a football stadium to show support to their favorite team. It’s not that sport supporters think that their participation in some way will affect the athletes to perform better. But we are social beings and like doing things in group.

This gives an explanation to why prediction markets might be biased when people with strong partisanship bet on political events. But I say might because even if it’s the case that some people act this way, it will not affect the price on the prediction market as long as the marginal trade in the market is motivated by rational actors. As J Wolfers and E Zitzewitz (2004) writes this about why irrational betting participants won’t distort the signals on a betting market, but so is true for the people betting for suspense. So even if a lot of democrats and a lot of republicans bet in order to enhance their feelings of suspense, if there are some people in the middle that act in order to win money (and there is high liquidity on the market), the predictions that derive from betting markets will be good forecasts.


Caplin, Andrew, and John Leahy. ”Psychological expected utility theory and anticipatory feelings.” Quarterly Journal of economics (2001): 55-79.

Ely, Jeffrey, Alexander Frankel, and Emir Kamenica. ”Suspense and surprise.” Journal of Political Economy 123, no. 1 (2015): 215-260.

Wolfers, Justin, and Eric Zitzewitz. ”Prediction markets.” The Journal of Economic Perspectives 18, no. 2 (2004): 107-126.

Pokémon GO – introducing trade

In this text I write about different aspects that will determine the success of introducing a system of trade between players in Pokémon GO and the effects from it. I write this text from an economic perspective, and not the perspective of a game designer. This will influence what theories I use in the analysis. If you have any objections, questions or other feedback, please comment on this post or sent me a message! I want to it make clear that this text is about what effects we can expect within the game from players being able to trade virtual commodities. To express it differently, the focus is not about effects outside the game or about people spending real money.


Pokémon GO is a game that became a social movement the summer of 2016. People from all social classes and from all generations get together to share the experience both in real life and on online social platforms. This is despite the fact that the game has with very limited opportunities for interaction between players. One way to create this opportunity for interaction, making the game less of a single-player game is to make trade possible between players. This is something that Niantic CEO John Hanke has hinted is coming in a future update of the game, calling it “kind of a core element” in an interview.

When analysing how the introduction of markets to Pokémon GO would affect the gaming experience for the players, there are some things worth having in mind. What will be traded? Between whom will it be possible to trade? And how will the trade be executed? These are some questions I will be discussing in this text.


What’s the goal of the game?

Okey, so a good place to start might be to determine what the goal of the game is. It’s not exactly easy to determine one main objective in the game sense it’s not explicitly spelled out. Players are given an avatar with which to walk around in the game and catch monsters called “Pokémons”. To make your avatar move around the map, you need to move around yourself in the real world. Catching pokémons is done in the game by throwing pokémon balls at them. Players are called pokémontrainers which might give a hint what to do with the pokémons: you use them to duel other pokémontrainers at places called gyms. However there’s no scoreboard for how many fights you’ve won or anything. As I said there’s no end goal really, but that doesn’t discourage people from playing. Instead people make up their own goals sort of. The goal of a game in the end is about what objectives the players pursue. So one way to understand the objectives in pokémon Go is by asking how the players measure success. So when people compare achievements with other players, what do they talk about? Based on this thought, this is my understanding of what the objectives of the game are:

(A) Trainer levelimg_0921
Getting a high trainer level is done by playing the game a lot. A players trainer level is determined by their XP-count, which raises by doing activities like catching pokémons and battling at gyms.

(B) Pokédex completion
There are 151 different kinds of pokémons, and of course you want to “catch ‘em all”. Or at least having caught more than your friends have.

(C) Pokémon lineup,
To fight other trainers at gyms, you need at least a handful of strong pokémons. Comparing your strongest pokémons is therefore one way to determine who’s the better pokémon trainer.

(D) Awards and achievementsimage2
In perhaps limited degree players compare things such as total number of pokémons caught, total miles walked etc.

So why is this important? Well, when discussing how the introduction of a market system will affect the gaming experience it’s good to have some measure of what the gaming experience consists of. In the pursuit of the objectives mentioned above, the game must be balanced so that players feel it is both challenging and rewarding. If the game becomes “too hard” or “too easy”, people will get bored. Might a market make some goals too easily reached? What restrictions to the markets system might be implemented to solve these issues?


What is going to be traded in this market?

Firstly, trade requires that ownership is clearly defined. In a game environment like Pokémon Go, it is very easy for the developer to establish institutions for ownership. So what things can players get ownership of?image4

(1) Pokémons
Most obvious is that players can own pokémons. Players acquire ownership of Pokémons simply by catching them with Poké balls.

(2) Pokémon candy 
Pokémon candy is used to evolve and strengthen pokémons. Every pokémon has their own kind of candy, of which you get 3 pieces when you catch a pokémon, and a fourth if you choose to discard it (“transfer the pokémon to professor Oak”).

(3) Pokéstop items 
Pokéstops are places in the map where players can collect items such as eggs, poké balls and medicines which are helpful in the game.

(4) Special items
Some special items are bought in the shop in exchange for pokécoins (the Pokémon GO-currency) or rewarded players when they level up in the game. Examples of these are “luremodules”, “incenses” and egg incubators.

(5) Other items and non-item ownership
There are kinds of ownership that doesn’t show up in any player inventory but still possibly could be subject of trade. I’m thinking of the temporary position as a gym leader, stardust and trainer XP etc. To be honest I don’t believe this kind of market would be the first one to establish, I will not discuss this in great detail.

The first two categories I think are the most interesting ones and would result in the biggest change to the game, why I will focus on them.image6

Players today have the option to save the pokémons they catch or to transfer them to professor Oak in exchange of candy. Most pokémons that players catch are transferred immediately since you don’t have much use of doublets and triplets of the same type of pokémon if it’s not strong enough to qualify in your gym-competing line-up. With a market of pokémons would come the option to sell excess pokémons to other players. If they would be able to get more from selling the pokémon than from transferring it (which gives one pokémon candy), they will choose to do so and earn a profit.

When a player increases their trainer level, the pokémons they find will be stronger and stronger. This means that trainers of high level would supply the market with very strong pokémons relative to the ones that trainers of low level would. If there is no mechanism for restricting low level pokémon trainer from getting their hands on these strong pokémons then the playing field quickly would even out between low and high level trainers at gym-battles. This is not necessarily a bad thing. But it could disrupt the balance of the objective to get a good gym-competing line-up (C) since you will accuire a strong team of pokémons early in the game which won’t evolve much over time. This could be solved by only allowing trade between players with fairly similar trainer level or (perhaps more likely) that the strength of the pokémon (measured in combat power, CP) will be reduced when sold to a player of lower trainer level.

It is also possible to anticipate that the quest to “catch ‘em all” (B) suddenly would be much easier, perhaps “too” easy. New players would be able to buy almost all pokémons in the matter of days. One way to cope with this is to only allow players to buy the kinds of pokémons that they already have caught before. Basically a market of pokémons would even out the playing field between players of different levels. One way to cope with all these issues could be to instead of creating a market for trading pokémons, creating a market of pokémon candy.

A market of pokémon candy doesn’t risk disrupting the balances of the objectives being both challenging and rewarding. But it would still bring the social element of interaction between players and allow differentiation between players. Let me explain that further because this would be the most striking change to the game if a market would be introduced. Trade makes specialization possible. A player could use the market to specialize in a specific type of pokémon, such as water pokémons or fire pokémons. Why you might ask? Well it would allow players to be free to develop their own playing style and let people feel unique. As the game is today, besides choosing your team, changing the clothing of your avatar and choosing a “buddy pokémon”, there is not really much you can do to specialize and be unique.

Some Pokémons are clearly stronger in gym-battles than others, so you might ask: why would anyone sell the good ones? Because people have different preferences and different objectives. Someone who wants a strong line-up would want to buy for example a dragonite. Another player might seek to level up their trainer level, for them it would make more sense to sell their dratini candy for a lot of pidgey candys and use them to evolve quickly. If prices are allowed to change freely it will adjust so that people get along. This might result in the relative price to be set at 200 pidgey candy =  1 dratini candy. It depends on people’s preferences. If prices however not would be allowed to change according to changes in supply/demand, we would see shortages, where players who are willing to pay a higher price wouldn’t find the candy they are looking for.


Between whom will trade be possible?img_0996

The degree to which a market system could possibly disrupt the balance of the game objectives depend on the scope of the trading. Will there be a global market that allows you to trade with anyone in the world, or will it be a local market that only allows you to trade with players that are close by? A local market would be more consistent with the original pokémon game for gameboy, so it’s likely that this is how Niantic will design the market. But how would it be different from a global market?

A local market makes trade more difficult, it increases “transaction costs” in economics lingo. Especially in sparsely populated areas where the number of players to trade with is limited. This would increase the difference in gaming experience between people living in rural and urban areas. Which is already big due to the difference in the number of pokéstops and gyms in cities compared to rural areas. One way to balance this could be to restrict trade only to say the 100 closest players instead of say anyone within 100 meters. Another difference is that with local markets the prices would differ a lot more. For example in places with lakes where it’s easier to find water pokémons, water pokémons would then be cheaper relative to other types.

In a local market, the supply and demand would shift depending on which people are close to you, this would mean increased uncertainty when it comes to prices. In contrast, at the other extreme with a global market the relative prices would be much more stable so it would be easier for players to keep track of them.


How will the trade be executed?

Now to the difference between a system of barter and a monetary system. In a game environment like the one in Pokémon GO, it’s possible to design the rules for interaction between people in a way that you simply can’t do in the real world. Even though governments in most economies have a big influence over the monetary systems, there is no need of a central planner for money to establish in a society. Money as a concept evolved by itself and even if a government tried to forbid the use of money, they wouldn’t be very successful. Money is simply an item that holds value because other people accept it as payment.

In a game like Pokémon GO, the game developer however could possibly be somewhat successful in preventing money to establish. Or they can effectively control what can be bought and what can’t be bought with money. Government try this with a lot of commodities, but often do a poor job at it, that’s when black markets establish. Earlier in my text I mentioned that there is a currency in pokémon GO, “pokécoins”. This could very well be the currency for which one buys and sells pokémons or pokémon candy, but not necessarily. Niantic could create separated currency systems for different kinds of commodities if they wish. In the real world, people would want to exchange currencies and before you know it an exchange rate would exist.image7

If Niantic want’s to make the trading in Pokémon GO similar to the way it’s done in earlier games, well then we should anticipate a system of barter, as in no money. That means that to be able to engage in trade you not only have to find someone that has the pokémon you want, and someone that want’s the pokémon you have. They will have to be the same person. That will have the effect that you will have to spend a lot of time searching for someone to trade with. As a result, less trade will executed than otherwise would. Another result is that prices would be more difficult to understand, since there is no single unit in which people can measure the price of say one snorlax candy. It could be expressed as x pikachu candy, or y psyduck candy etc.

Of course people might start to use a certain candy, let’s say pidgey candy, to trade for other candies. Perhaps people start to think of prices in terms of pidgey candy (1 snorlax candy = x pidgey candy, 1 onix candy = y pidgey candy and so on). Suddenly pidgey candy would be established as money. It is of course difficult to predict, but this illustrates that even niantic might not be able to prevent money from being established.

I touched on the subject of restricting prices from changing freely earlier. One way to efficiently shut down most trade is to prevent price changes all together. So as that the only way to trade pikachu with ekans is one to one, or some other arbitrary chosen price. So, even if someone would be willing to sell 5 ekans candy for one pikachu candy, and someone willing to sell 1 pikachu candy for 5 ekans candy. It would not be possible.

If Niantic creates a monetary system, perhaps it is likely to think they will create separated currencies as I mentioned earlier. One currency that you can buy with real money, pokécoins, with which you can get “lure-modules”, pokéballs and so on. And then a second currency, “pokéyen”,”pokédollar” or whatever, that you use to buy and sell pokémon candy with! This might be a good way for Niantic to not risk losing income if players stop spending real money in the game and instead sell pokémons to buy lure-modules and stuff


Ending thoughts

All of the things I have mentioned as ways to “design” the market is really just different ways to restrict trade, prevent some trades from being made. In the real world trade makes both parties better off if it is voluntary. But in a game like Pokémon GO, it might risk making the game “too easy”. The benefits of introducing a market is to create more interactions between players and encouraging people to develop their own style of gaming, and making it easier for players to pursue their own goals. I hope you’re looking forward to the coming update as much as I am!

Var i Baldertåget är det bäst att sitta?

Detta inlägg handlar om hur ekonomiskt tänkande kan hjälpa oss att svara på frågan vilken plats i en berg-och-dal-bana som är den bästa.

Nu är sommaren slut och jag har jobbat mitt sista arbetspass på Liseberg för denna säsongen. Jag tänkte här utveckla ett resonemang om något som från och till diskuteras bland kollegor och med gäster: var i baldertåget det är bäst att sitta. Oftast brukar dessa diskussioner utvecklas till att handla om fysikaliska fenomen. Och visst går det att rigga ett baldertåg med massa mätinstrument för att undersöka hastigheter, accelerationspunkter, G-krafter, vindstyrkor osv för olika platser i tåget. Men svaret på frågan var som är ”bäst” att sitta behöver inte nödvändigtvis komma från någon av dessa specifika mått. Vad som är bra eller mindre bra handlar om någons subjektiva värdering, det går därför inte rakt av säga att någon plats i tåget skulle vara objektivt bättre eller sämre än någon annan. Det korta svaret på frågan var det är bäst att sitta är helt enkelt: det beror på vad du gillar.

Men för att ändå ta frågan ett steg längre: kan vi säga något om vad den genomsnittliga gästen i parken tycker? Kan vi säga något om vad den kollektiva uppfattningen bland våra gäster är? Ja, det kan vi genom att undersöka deras beteenden. Om det finns någon plats i tåget som gästerna tycker är bättre än de andra, som alltså värderas högre än andra platser, så skulle de också vara villiga att betala mer för den platsen. Vi kan med andra ord undersöka skillnader i betalningsvilja för de olika platserna. Det kanske låter som en underlig ide eftersom Liseberg inte tar olika betalt beroende på var i tåget man vill sitta. Men faktum är att gästerna ”betalar” olika höga kostnader beroende på var i tåget de vill sitta, i form av att stå i kö. Genom att undersöka skillnader i köerna för olika delar av tåget kan vi få en uppfattning för vilka platser som värderas högre av gästerna. Var är de villiga att stå längre i kö för att få sitta?


Eftersom jag arbetat på Balder under sommaren skulle jag säga att jag har en hyfsad koll på skillnader i kölängd mellan olika platser i tåget. Det finns speciellt två trender som jag identifierar. Dels är köerna generellt längre för platser långt bak i tåget. Den kollektiva uppfattningen är alltså att det är bättre att sitta långt bak i tåget än att sitta långt fram. Den andra trenden är att kön är som längst till platserna allra längst fram. Det finns alltså något extra pirrigt med att sitta längst fram vilket väger över den första trenden jag nämnde ovan.

Till platserna näst längst fram är det generellt kortast kö till. I runda lag får man vänta i genomsnitt mellan 3-4 tåg längre längst fram jämfört med näst längst fram. Här får vi alltså en uppskattning för hur mycket bättre det är att sitta längst fram jämfört med näst längst fram enligt den genomsnittlige besökaren – ungefär 10 minuters kötid. Det är såklart ett svårtolkat sätt att mäta värde i, och möjligtvis skulle man kunna få en uppskattning i kronor om man frågade alla gäster hur mycket de skulle vara villiga att slippa kön och sedan räkna ut ett genomsnitt av resultatet, men jag tror det skulle vara svårt att få ett tillförlitligt resultat från en sådan undersökning.

Man kan såklart invända att gästerna inte nödvändigtvis vet vilken plats som är bäst, deras uppfattning innan de ska åka behöver inte överensstämma med den faktiska upplevelsen. Gästerna kan ha fel när de väljer plats i tåget. Och det är ju självklart att man kan göra fel ibland. Men om det faktiskt var så att gästerna systematiskt misstog sig i valet av plats, så skulle de efter hand lära sig och förändra sitt beteende. Låt oss tänka att det istället var så att den bästa upplevelsen får man i mitten av tåget. då skulle gästernas med tiden ändra sitt beteende och vi skulle få längre köer i mitten av tåget.

Man kan också invända mot min slutsats och argumentera att de flesta gäster inte gör ett aktivt val eller att de baserar sina val på andra faktorer, exempelvis att de vill sitta nära sina vänner osv. Men vi är intresserade av gästerna som kollektiv, och för att få en uppfattning om den genomsnittliga gästen behöver vi även räkna med de gäster som inte bryr sig om valet av plats. Om vi endast skulle räkna med gäster som aktivt väljer plats utifrån rationella kriterier skulle vi inte få ett korrekt urval för hur gästerna tänker som kollektiv.

Min teori är att om vi endast skulle räkna med ett urval av gäster som har starka uppfattningar om var i tåget de vill sitta så skulle skillnaderna i köer bli ännu större. Gästerna med ljumna preferenser är viktiga eftersom de jämnar ut skillnaderna så att vi får en mer korrekt uppfattning i frågan.

Hur ska man då tänka när man väljer plats? tja, eftersom accelerationerna kommer i uppförsbackarna när du sitter längst bak så känns det som att tåget åker snabbare. Det skickas iväg ett tåg varannan/var tredje minut, hur länge är du beredd att vänta för den platsen du vill ha?

Att åka Balder om man är tre

En varm sommardag är de tre vännerna Fanny, Mikael och Karin på Liseberg. Efter att ha stått 30 min i kö och betalat 4 biljetter var är det äntligen dags för dem att få åka Balder. Alla tre vill helst sitta längst bak, ingen vill heller sitta ensam, men de vill ändå alla tre åka i samma tåg. Hur ska de komma överens om hur de ska sitta? 

Eftersom man sitter två och två i varje rad i balder-tåget kommer någon att behöva sitta ensam, och som mest kan två stycken sitta längst bak. De skulle kunna singla slant, spela sten, sax, påse eller ta till nävarna för att bestämma vem som sitter var. Kanske hade de låtit den som tvingas sitta ensam kompenseras genom att då få åka längst bak. Men… låt oss säga att alla tre är ekonomer, hur kan vi tänka att de hade gjort då?

Ekonomi handlar om hur människor fattar beslut, och många ekonomer intresserar sig för frågor om hur man maximerar ”nyttan” (≈subjektiv tillfredsställelse) av begränsade resurser. Att sitta med någon i baldertåget eller att sitta längst bak kan vi se som begränsade resurser eftersom det i vårt tankeexperiment inte är möjligt för alla tre att få alla sina önskemål tillfredsställda. Så frågan vi intresserar oss för här är: Hur maximerar vi glädjen av åkturen?

För det första bör vi konstatera att vi ökar den totala glädjen ifall två personer sitter längst bak än om bara en gör det, (vi avfärdar alltså lösningen att den som sitter ensam kompenseras genom att få sitta längst bak). Detta innebär att någon i sällskapet kommer behöva både sitta ensam och näst längst bak.

För det andra är det viktigt att komma ihåg att hur mycket glädje man får av att åka Balder är högst subjektivt och är därför olika från person till person. Vissa älskar berg-och-dal-banor, andra fasar av bara tanken att sätta sig i baldertåget. På samma sätt är det olika hur mycket var och en värdesätter en plats längst bak jämfört med plasten näst längst bak. För att maximera den totala glädjen av åkturen vill vi att de två som värderar platserna längst bak allra mest ska sitta där. Nu uppstår frågan hur tar vi reda på vilka de är? Om vi skulle fråga dem hur gärna de vill sitta längst bak på en skala mellan ett och tio skulle vi troligtvis få ganska svårttolkade svar. Vad innebär åtta av tio? hur vet vi att Fannys tia är lika mycket som Mikaels tia?

Faktum är att det finns ett lättare sätt att mäta värde på: pengar! Vi frågar var och en av de tre vännerna hur mycket de skulle vara villiga att betala för att få sitta längst bak med någon istället för näst längst bak ensam. Låt oss säga att de tre svarar på följande vis: Mikael 10 kr, Fanny 4 kr, Karin 6 kr. Alltså: mellan alternativen att antingen sitta längst bak med någon och betala 6 kr eller att sitta näst längst bak ensam utan att betala något så skulle Fanny välja att inte betala (eftersom priset är högre än hennes betalningsvilja), Mikael skulle välja att betala (priset är lägre än han är villig att betala) och Karin hade tyckt att de båda alternativen är exakt lika bra (eftersom 6 kr är precis vad hon var villig att betala). Från detta kan vi slå fast att om Liseberg hade tagit 5 kr extra för att få sitta längst bak så hade våra tre vänner inte haft något problem att komma överens. Om Liseberg istället hade betalat 5 kronor till den som är villig att sätta sig näst längst bak så hade vi inte heller haft något problem, de tre hade satt sig på samma sätt hade blivit detsamma.

Svaret på frågan ”hur mycket är du villig att betala för en av platserna längst bak?” är också svaret på frågan ”hur mycket måste de andra betala dig för att du frivilligt ska ta platsen näst längst bak? Om Mikael och Karin betalar 3 kronor var till Fanny så kommer hon vara villig att sätta sig där frivilligt. Vi har nu kommit fram till en lösning som alla är nöjda med. Mikael och Karin har betala mindre än vad de var villiga för platserna längst bak, och Fanny har kompenserats mer än vad hon tyckte en plats längst bak var värd. Man skulle kunna säga att alla tre i detta fall gör vinster. Fanny gör en vinst på 6 kronor (3+3 kr), Mikael och Karin gör vinster på 7 (10-3 kr) respektive 3 kronor (6-3 kr).

Nu ska sägas att detta i och för sig är ett ganska komplicerat sätt att lösa ett ganska trivialt problem. Men detta sättet att tänka på kan vara väldigt användbart i mycket viktigare sammanhang. Naturligtvis har vi bortsett från sådant som möjligtvis kan krångla till det i verkligheten. Exempelvis kanske de tre vännerna känner varandra olika väl och att deras betalningsvilja därför beror på vem de skulle fått sitta bredvid längst bak. Man skulle kunna ta det som utgångspunkt för att illustrera spelteoretiska resonemang och olika typer av auktioner. Detta var lite förenklat om sättet att tänka ur ett ekonomiskt perspektiv.

Andra texter där jag skriver om ekonomi på liseberg hittas här!


Nu under sommaren jobbar jag på nöjesparken Liseberg här i Göteborg. Man hittar mig på attraktionsavdelningen, där jag kontrollerar byglar, tar emot biljetter och trycker på knappar. I sommar har jag börjat tänka på min omgivning på ett lite annorlunda sätt än tidigare, jag börjar se ekonomiska koncept och fenomen överallt. Jag har skrivit ner några av mina funderingar i några inlägg här på bloggen, länkar finns nedan. Allteftersom jag skriver fler kommer jag uppdatera listan.

Att åka Balder om man är tre

Balder är en berg-och-dal-bana i trä och en av de större attraktionerna på Liseberg. Tåget har femton rader där man sitter två och två, alltså finns det plats för 30 gäster i varje åktur. Låt oss säga att det kommer ett sällskap på tre personer, där alla tre föredrar att sitta med någon istället för att sitta ensam, och att alla tre vill sitta längst bak, hur ska man komma överens för att bestämma vem som ska sitta var? Kan vi ta hjälp av mikroekonomisk teori för att lösa problemet?

Var i Baldertåget är det bäst att sitta?

Personligen tycker jag det är bäst att sitta längst bak eftersom man får accelerationerna på så sätt att det känns som att tåget går snabbare. Men vad tycker den genomsnittlige gästen? I detta inlägg förklarar jag hur vi kan ta reda på var gästerna tycker är bäst genom att undersöka deras beteenden. Att stå i kö är en typ av kostnad för gästerna, om skillnader i längderna på köerna inte är slumpmässiga utan istället systematiskt är längre för vissa platser i tåget så tyder det på att gästerna är villiga att ”betala” mer för vissa platser än andra.

Ekonomin kring bistånd

Denna text handlar om hur direkta överföringar till utvecklingsländer fungerar och vad som avgör hur väl det fungerar som bistånd till människor i fattiga länder. Det viktiga är att förstå att bistånd i form av att skicka pengar är samma sak som att skicka varor och tjänster.

På en hemsida för en organisation som sysslar med bistånd till fattiga länder står det “send money directly to the poor”. Tanken bakom är att genom att skicka ekonomiskt bistånd direkt till familjer i fattiga delar av världen så minskar man transaktionskostnader i form av exempelvis administration hos stora välgörenhetsorganisationer. Det blev en diskussion om huruvida detta är effektivt i kommentarsfältet till ett inlägg på facebook och efter en stunds grubblande bestämde jag mig för att skriva ett inlägg om detta.

Nationalekonomi är egentligen inte särskilt svårt. Men ofta gör man det svårare än det egentligen är. En sak som ofta förvirrar analys av ekonomi är att man fokuserar på pengar istället för på resurser i ekonomin. Pengar har inget värde i sig självt utan är ett bytesmedel, värdet som vi sätter på våra sedlar kommer från att vi kan byta dem enkelt mot andra saker, varor och tjänster.

När Sverige skickar bistånd i form av pengar till ett relativt fattigare land är det samma sak som om vi hade skickat varor och tjänster för motsvarande värde. Om detta inte känns självklart kan vi fundera över vad detta fattigare land ska använda pengarna till om inte använda dem till att handla av oss. I det fallet har ju egentligen ingenting av värde bytt ägare. Det enda som då hänt är att penningmängden ökat i ett land och minskat i ett annat. Huruvida det finns fler länder inblandade och om det existerar olika valutor spelar ingen roll för faktumet att det som är intressant är resurser, inte pengar. Huruvida det är individer som ger bistånd till individer i mottagarlandet eller om det är länder som ger till andra länder är inte heller av relevans.

Enligt sin hemsida går 85-91% av pengarna som skänks direkt till de fattiga. Oavsett hur de väljer att spendera pengarna så har arrangemanget inneburit att familjen fått ett tillskott som ökar deras välstånd. Vad som kanske är mer relevant att fråga sig är frågan om biståndet leder till ökad eller sänkt ekonomisk tillväxt. Och då är det relevanta vad de väljer att spendera pengarna på.

Om biståndet används till att att importera konsumtionsvaror så finns det en risk att det slår ut den egna produktionen av samma varor. Detta är i många utvecklingsländer ett stort problem eftersom det gör det mer riskabelt att investera. En lokal bonde som tar ett lån och investerar i att köpa hönor med förhoppningen att kunna sälja ägg får hela sin investering raserad om en biståndsorganisation börjar skänka ägg till byn utan att ta betalt. När biståndsprojektet till slut avslutas kommer det åter igen inte finnas några ägg eftersom den lokala bonden tvingades lägga ner sin verksamhet. För inte så länge sedan gjorde Cato Daily ett podcastavsnitt om bistånd som jag kan rekommendera. 

Om biståndet istället används till att importera investeringsvaror som ökar produktiviteten i samhället så är det tvärt om mycket möjligt att biståndet ger en högre ekonomisk tillväxt. Med andra ord är detta en empirisk fråga huruvida det är effektivt eller ej att skänka pengar direkt till de fattiga, utan mellanhänder. De är möjligt att det ökar investeringarna i samhället, men det är också möjligt att en större del av biståndet istället kommer gå till konsumtionsvaror.


Edit: För att tydliggöra varför bistånd i form av pengar är samma sak som att skicka varor och tjänster vill jag ge ett exempel. Om vi förenklar vår ekonomi till att endast innehålla två städer, med samma valuta. Vad händer när invånare i den ena staden (Ankeborg) skänker pengar till den andra staden (Mouseton)? När pengarna når sin mottagare i Mouseton har de två val att göra. Först behöver de bestämma om de ska använda pengarna till att importera saker från Ankeborg eller om de ska handla från någon i Mouseton. Därefter behöver de bestämma vad de ska spendera pengarna på, antingen till konsumtionsvaror eller investeringsvaror (vilket jag inte ska gå närmare in på här).

För att förenkla analysen tänkte jag gå igenom de två mest extrema scenarierna för valet att handla lokalt eller importera. Det första scenariet innebär att mottagaren av pengarna direkt importerar varor från Ankeborg. I detta fallet är det ganska tydligt att utfallet av biståndet i form av pengar blir samma sak som bistånd i form av varor. Det andra scenariet innebär att pengarna aldrig kommer användas för att importera varor från Ankeborg, alltså att pengarna fastnar i cirkulation i Mouseton. Det skulle betyda att mängden pengar i Mouseton har ökat, och att mängden pengar i Ankeborg har minskat.

Eftersom inga varor eller tjänster flyttas från Ankeborg så kommer ingen i Ankeborg att få sitt välstånd sänkt. Det enda som skickades till Mouseton var ju en massa sedlar (vilket du varken kan äta dig mätt på eller bygga hus med). Om banken i Mouseton hade bestämt sig för att sätta igång sedelpressarna så hade man uppnått samma sak, alltså en penningexpansion. Om det nu vore så att man kunde öka sitt välstånd bara genom att trycka mer pengar, varför skulle vi inte trycka mer och mer och mer? Det enda vi uppnår är inflation.


Om vi nu istället tänker oss att mottagen i Mouseton går till marknaden och köper tomater, så att handlaren får pengarna som i sin tur importerar varor från Ankeborg. Ja, det fortfarande samma sak som att Ankeborg skänker varor till Mouseton. Det spelar ingen roll hur mycket pengarna cirkulerar i ekonomin innan de används för att importerar varor från Ankeborg. Man kanske kan få för sig att tomaterna som mottagaren köpte annars inte hade blivit till. Och visserligen hade familjen som nu köpte dem inte haft dem utan biståndet. Men i verkligheten är det endast en omfördelning, eftersom någon annan nu blev utan tomater. Man måste beakta både det som syns och det som inte syns, skrev den franska ekonomen Frédéric Bastiat på 1700-talet.

Frågan om huruvida man kan öka samhällets välstånd genom att trycka pengar är något som de flesta är överens om. På lång sikt är det inte möjligt. Däremot menar den keynesianska skolan att vi på kort sikt kan stimulera ekonomin genom att dra igång sedelpressarna. När man gör detta kommer marknaden sätta igång projekt som normalt inte är lönsamma, vilket leder till en artificiell högkonjunktur. Om detta har jag skrivit om tidigare.